Det är bara så fel och det bara skriker inom mig att det är helt galet, tokigt och konstigt fel. På ett mycket negativt sätt. Vad är det jag känner egentligen? Allt känns bara ännu längre bort nu och någon förbättring kommer inte att ske.

Gropen vi (eller du) har grävt kommer aldrig få en bro över sig, inte ens en lite ranglig rep-liknande sak. Det är för sent att hoppa, för båda är rädda att slå sig och inte få tröst. Därför sitter vi på varsin sida av gropen, som mer liknar ett öppet hav av oändlighet, och slickar våra sår. Nu har ett isberg vuxit upp i mitten av det oändliga havet och skymmer sikten helt. Det berget kommer växa sig större och aldrig försvinna.

Kalla mig orättvis och skyll allt på mig, men jag har faktiskt inte förtjänat det här och absolut inte från dig.

/Hurt