Hur mycket jag än vet hur jag är innerst inne gör jag inte någonting åt det. Eller hur skulle jag kunna göra det? Jag var säkert murare i ett annat liv, säkert en mycket skicklig en. För tro mig, jag kan bygga höga murar, så perfekta och felfria, utan minska lilla spricka där varken ljus, vatten eller vind kan komma igenom. Det är skrämmande hur duktig jag är på detta. Jag lägger helhjärtat ner energi på att bygga upp dessa väggar, för att skydda mig eller låta bli att bli berörd (trots att jag egentligen är det). Denna energi det tar att bygga alla väggar, murar och hinder för känslor att flöda fritt, tar sin tid att skapa. Under denna tid behöver jag därför inte känna efter så mycket och känner mig helt bekymmers lös, för när man ständig har händerna fulla med diverse verktyg och murbruk ligger koncentrationen på dessa ting. När denna massiva, solida vägg är byggd och står klar... Vad ska man göra då? Stå och beundra sitt verk? När jag tittar på det jag skapat ser jag vad muren är byggd av, alla känslor man kan hitta, men man måste titta nära, annars är det svårt att upptäcka vad som egentligen finns där. Och när jag upptäcker att muren inte riktigt håller vad den lovat mig, för efter så mycket energi jag lagt ned för att skapa den borde jag väl få nåt i utbyte? Skydd mot, vind, åska, moln och regn? I denna stund är jag sårbar och minsta lilla kan få alla dessa känslor muren innehåller att förstöra sig själv. Jag blir förkrossad. Jag som gav mitt yttersta för att få muren att hålla ihop. Jag samlar ihop det som finns kvar, en tegelsten där, lite murbruk och det starkaste limmet i världen och ska strax påbörja mitt arbete återigen.

Det finns trotsallt en liten grund av muren kvar, och efter varje "mur-ras" finns det lite mer kvar, av min förut så prerfekta mur. Hur hög ska min mur bli? Jag vill ju fortfarande känna solens strålar och all den värme som finns, var går min gräns? Kommer jag bygga in mig själv och aldrig mer komma ut? Det hoppas jag inte. Jag vill samtidigt inte överge mitt byggande, det som jag är så pass bra på och det är mitt sätt att hålla huvudet över ytan.

Tack...