Vem vet hur jag känner? Ingen. Men om någon ska kunna förstå eller sätta sig in i min situation måste jag berätta om det, eller så måste jag ge ett ärligt svar när jag får frågan. Hur ärlig vill jag vara då? Var går gränsen för vad jag vill att någon ska veta om mig, hur jag känner mig? (Konstig mening jag vet, men det lät bra första gången jag skrev den). Just nu förstår någon mig inte riktigt, och tar egna förhastade slutsatser om allt. Varför frågar du mig inte istället? Har du tänkt på hur jag mår? Idag, inget vidare... Sjukt mycket saker som ligger runt mig, på jobbet och hemma. Men vad vet du? Du frågar ju inte! Och jag ska hjälpa dig. Visst, men lyssna på mig med. Jag lyssnar gärna när du pratar men det funkar åt andra hållet också vad jag har hört. Visserligen har jag haft svårt att sätta fingret på det, men om du ger mig en minut eller två så kanske jag skulle kunna förmedla det.

Så skratta inte och tänk saker om mig och mina val i livet, det har jag faktiskt inte förtjänat. Ska jag sluta berätta sånt för dig då. Bara för du har en åsikt betyder inte det att det är det enda rätta. Kanske för dig men inte för mig. Sluta med att vara den personen, för snart vill jag inte säga saker som jag tidigare gjorde.

/emma - ?