Jag har nog fallit. Ganska stenhårt till och med. Handlöst och utan livlinor. Inget skyddsnät och inga vingar kan hindra mig från att inte slå i marken. Nu finns du där och du är orsaken till att jag faller handlöst. Eftersom du finns där är det meningen att du ska ta emot mig precis innan jag tar i marken. Nu är det inte fallet som är det mest läskiga, utan att jag kan slå mig hårt på marken när fallet väl "tar slut". Det jag inte riktigt kan lita på är att du verkligen tar emot mig. Nu vet jag med intellektet att du kommer ta emot mig när jag faller, du har sagt det själv. Men på grund av tidigare fall då jag åkt rätt ner i marken med huvet före utan att någon tagit mot mig blir det svårt att lita fullt ut på någon. Jag behöver kontroll, har jag inte kontroll kan jag inte hindra mig från att jag gör illa. Samtidigt så är det ju det här som är tjusningen med att vara kär. Man faller, det pirrar i hela kroppen, det susar i öronen, man kan inte låta bli att skratta, det kittlas, och det enda man vill är att det ska gå fortare så man snabbare kommer fram... Men jag är inte van. Jag kan inte sånt här, jag brukar vara så pass kontrollerad att jag hindrar mig från att falla, vilket också betyder att någonstans hindrar jag mig själv för att bli riktigt kär.

Den här ska jag våga falla. Den här gången ska jag våga släppa kontrollen. Den här gången ska jag våga lita på någon annan än mig själv - dig.

Jag är kär.