Först måste jag bara säga en sak med risk för att skryta. Men för 17! Jag vill nog skryta :) Jag har en underbart fantastisk pojkvän! Ni anar inte...

Igår åkte jag från Gbg och några härliga dagar i metropolen på västkusten. Jag fick både träffa söta Sara och gulliga Josefin och det var inte helt fel det inte :) När jag satte mig på tåget till Sthlm kl 18.02 som skulle vara framme kl 22.53 (suck och stön) visste jag att det skulle bli en lång resa. Tänk dig själv! FEM timmar på ett segt, varmt tåg med massa folk. Känns nästan som att åka i en boskapsvagn... Okej då. Kanske inte. Jag ringer och trackasserar Dave Babe några gånger, närmare bestämt en gång på intercity-tåget runt 9-tiden och en gång igen när jag står och väntar på tunnelbannan på T-centralen. Jag var sjkut irriterad på min alldeles för tunga väska som grävde sig in i mina axlar, och jag var varm och trött. Morr. Sen saknade jag ju David också... Jag sa till honom att jag inte hade kunnat låta bli att kolla efter honom på perrongen, eftersom han en gång tidigare bara dykt upp där oanmäld. Då sa han att han inte kan göra så varje gång ju, och ja visst. "Du ska ju jobba tidigt imorgon också!" Visst är jag en förstående flickvän? Nästan så man storknar;) Jag ringer min bror som sa att han skulle kunna hämta min väska när jag kom med Lidingö-tåget, men han sov typ och sa att han kanske inte skulle orka eftersom jobbet kallade kl 6 nästa morgon. Okej okej. "Jag förstår!" När jag äntligen ska hoppa av Lidingö-tåget på Talludden med alla mina grejer ser jag min spegelbild i en av rutorna och gör lessen mun till mig själv, bara för att det var så grymt synd om mig helt enkelt! När jag går av tåget står Emil där! Lycka! Jag skulle ha kunnat börja gråta ;) Emil tar väskan och jag börjar gå hemåt. Jag skickar ett sms till Älsklingen att "Emil kom och tog väskan. Lycka. Natti min skatt"

När jag äntligen kommer hem lyser ett ljus i en lykta och det är två rosor på handtaget. Jag börjar fnissa, går in och möter Emil. "Vilken romantiker du har blivit då!" Emil ser lite frågande på mig. Sen ser jag Älsklingens flip flops i hallen och säger "Har han glömt dem här? Vad virrig han är!" (Vid det här laget skulle nog vem som helst lagt ihop ett och ett...) Efter nån sekund säger Emil "Men David är ju här" Jag bara gapar. "Näää det är han väl inte!" En paus. "Såg du inte hans bil där ute?" Emil tittar kostigt på mig. "Jag trodde det var nåns grannes..." Jag fattar fortfarande inte, men styr stegen mot mitt rum med de två rosorna i handen. Och mycket riktigt i mitt rum, i min säng ligger han! Han har tänt ljus och bara är där. Jag dööör typ av lycka. Ja faktiskt. Hoppar upp i sängen och utropar gång på gång "MEN ÄLSKLING DÅ! Men äääälskling då!!! Vad gör du här?? Meeen ÄLSKLING!!" Så håller jag på en stund. Pussar på min prins och fattar fortfarande inte. Min fina finaste pojkvän hade varit hemma hos mig sen tio tiden då Emil förvånat öppnade dörren. Han är ju makalös! Underbar och massa sånt mer! Åhh. Jag blev så glad att jag utbrast "Det här är ett blogg-moment!"

Nu ska jag äta frukost och kolla runt på nätet lite :) Och vet du vad? Hemma är lätt bäst!