Framtiden kan betyda mycket, det kan förknippas med något posivivt och ibland med något mer negativt. Hur man än väljer att se på framtiden som kommer den att inträffa tillslut och det är inget man kan göra något åt. Man kan längta efter den och hoppas tiden går fortare, eller så önskar man att man hade förmågan att stanna tiden och få framtiden att stanna kvar där borta så man slipper ta i tu med den.

Just nu vet jag inte vad jag tycker om framtiden, igår gillade jag den inte alls, jag gillade den så lite att jag var tvungen att ha sönder alla mina fördämmningar och låta vattnet forsa ut. Jag kom att tänka på när jag bodde själv i Strömstad, gick i tvåan på gymnasiet och kände mig ensamast i världen. Då drabbades jag av samma panik gällande framtiden. Jag visste varken ut eller in, var jag skulle ta vägen eller vad jag skulle tänka. När jag gått klart gymnasiet vad skulle hända då? Skulle jag vara tvungen att klara mig helt själv, skaffa ett jobb, flytta till Göteborg, skulle jag kunna flytta hem igen, ville jag det? Var skulle jag börja och vad skulle hända? Allt det där kunde jag ligga och grubbla över i timmar. Jag saknade mamma och ville bara hem, jag ville vara en liten flicka igen och inte behöva ta något ansvar eller några stora beslut.

Jag är mitt emellan allt just nu känns det som. Det är nu jag ska ta ett kliv rakt in i framtiden, en framtid jag inte vet något om eller som jag kanske inte kommer att gilla. Om jag kommer gilla den eller ej vet jag först när jag väl befinner mig där, men jag vill veta nu, innan, hur det kommer bli med allt. Vissa saker är jag inte osäker på alls och andra har jag noll koll på och inget som helst grepp om. Som t ex, ska jag köpa en lägenhet? Tänk om jag vill åka till England och plugga engelska i några månader, vad gör jag då med lägenheten? Ska jag börja plugga? Har jag en lägenhet när jag pluggar kan jag inte betala den... Kan inte någon bara "ge" mig en miljon så hade allt löst sig. Okej, inte allt, men det hade underlättat lite. En hyresrätt hade kände underlättat en hel del, inte samma allvar och inte lika krävande.

De där människorna som vet vad dem vill göra från stunden dem ser dagens ljus för första gången gör mig bara mer förvirrad. De vet och det gör inte jag. Jag vet inte vad jag vill och det gör mig otroligt frustrerad, för jag vill vet och jag vill ha kontroll, det är mitt sätt att klara mig med huvudet över ytan. Släpper jag kontrollen och låter allt bara vara är jag inte säker på att jag kommer klara mig. Klart jag klarar mig, men jag kan inte lita på att någon fiskar upp mig när det är dags. Jag vet att man måste kunna lita på andra människor, men tänka om man inte kan det eller har svårt för det? Jag har litat på folk förut, men vissa händelser gör att det blir svårt att lita till hundra procent på någon igen. Det är inte så att jag inte vill kunna lita på folk i min närhet, det sker automatiskt och jag vet inte riktigt hur man tar bort den spärren...

En annan sak, varför gör jag inte det jag säger att jag ska göra? Jag har mycket idéer, men där tar det stopp, jag slutar där nånstans. Är det för att jag är bekväm och lat? Eller för att jag inte tror att jag skulle klara det. Nej, precis jag tror inte på mig själv. Ser hinder där andra ser möjligheter och jag tror på alla i min omgivning och på att de kan lyckas, men varför tror jag inte på mig själv?

Framtiden är stor, läskig och okänd. Men inte när det gäller dig älskling. Du sa så mycket fint igår och du höll om mig. Ibland är det lite svårt att förklara vad man känner eller vad det är som gör en ledsen, kanske detta jag skrev nu förklarar lite mer. Att skriva är mitt sätt att förklara för mig själv och få av mig det jag har att säga för att sedan kanske kunna släppa det eller se det svart på vitt hur jag känner och trassla ut alla trådar.

Jag vill tror att framtiden kommer ha det bästa att erbjuda mig när jag väl tar det där klivet och jag vet att allting kommer att ordna sig. Jag vet det. För jag är posivit och jag tror på alla möjligheter som finns där ute och bara väntar på mig. Jag måste bara öka min tro på mig själv, för utan tro på sig själv kommer man inte lika långt som med den.