Tänk att få ge sig av. Packa en liten sliten väska och ge sig av in i landet, in mot trollskogarna och bort från mullret. Sätt sig i en bil, veva ner rutorna och få in luften och lukten utifrån, se landskapet utanför sakta förvandlas till något magiskt och förtrollande, något man förundras över och bara vill se mer av...

När man börjar närma sig svänger man in på en smal, smal och lite krokig väg som ormingas av träd med grenar som hänger ner  över vägen och bildar en naturlig tunnel. Det är alldeles tyst, löven rör sig sakta i vinden och små ljusglimtar silar som hastigast genom det tjocka lövverket. Det börjar pirrar i magen, det börjar närma sig, snart är man på den där platsen man bara hört talas om men aldrig riktigt fått uppleva. Ett ställe som egentligen är vad man gör det till. En fristad, ett tempel, ett hem.

Vägen svänger en sista gång och man börjar snart skymta en stor grind. På varje sida om grinden sträcker det sig en stor grön häck, som man ännu inte kan se var den slutar. Man hoppar ur bilen, ställer sig och tittar, tar ett djupt andetag och går sen till grinden för att öppna den. Det krasar så där härligt under fötterna när man går över grusgången. Grinden är stor och tung, så man får ta i när man skjuter upp den. Man kör vidare upp för grusvägen mot herrgården, stannar bilen och stänger av motorn. Lugn. Tystnad. Frid.

Med den lilla väskan i handen går man sakta över gruset till dörren, går upp för den breda trappan och sätter nyckeln i låste, vrider om och skjuter upp den massiva dörren. Man möts av en välkomnande och lite dammig luft, tar ett djupt andetag till och tar några steg in i hallen. Dörren stängs och rummet faller i ett dovt ljus, likt en slöja som faller över ögonen och får alla kanter att bli så där härligt mjuka och luddiga. Det är högt i tak och man känner sig med ens ganska liten i detta jättehus. Men man blir inte rädd för det, huset bemöter en med en väldig värme och öppna armar. Väskan får stå kvar i hallen när man styr stegen mot närmsta rum.

Ett rum som är ännu lite ljusare än hallen då stora fönster breder ut sig längs med väggarna och släpper in härliga mängder ljus genom de vita skira gardinerna. Den stora kristallkronan hänger stilla men döljer ett leende, den gnistar till då ljuset träffar en prisma och sen återgår den till sin slutna uppenbarelse. En öppen spis får spela huvudrollen och ser ut att kunna värma riktigt bra kyliga vinterkvällar. Man stryker handen längs med soffans rygg och känner hur tyget smeker en tillbaka. "Här kan man läsa böcker och tänka stora tankar" viskar den.

Nästa rum är minst lika inbjudande, med vackra gamla möbler och minnen i väggarna. En stor bokhylla med flera rader med böcker, böcker som alla har blivit lästa och som är fyllda med visdom. Man ökar på stegen och går in i nästa rum, köket, husets hjärta sägs det. Lite slitna och naggade köksbänkar, en stenhäll man kan göra storkok på och den gamla radion på hyllan, där man kan lyssna på musik. Ett litet köksbord för två, att dricka tidigt morgonkaffe med smörgås vid eller bara sitta ner och läsa recept. Man gläntar på en dörr och ser en matsal sträcka ut sig, ett stort bord med åtskilliga stolar står i mitten av rummet, även här en kristallkrona som hänger över bordet och tycks komma ihåg vart enda samtal som pågått runt bordet.

Går man en trappa upp kommer man till flera sovrum som alla har olika färger på väggarna och säger olika saker. Det ena rummet säger att här sover man lugn om nätterna, det andra skrattar förnöjt, det tredje viskar fina drömmar... Sängar med rejäla sängramar, fluffiga kuddar och duniga täcken. Man vill bara springa fram och kasta sig i sängen och med ens falla i sömn.

Mörkret har stilla lagt sig och det blir mörkare inomhus, man tänder flera ljusvart enda vrå och får ett mjukt ljus som sprider sig från alla håll. Ett ljus som kan värma vem som helst, hur kallt det än är, ända långt in i själen. Det är nu man sätter sig i soffan för stora tankar, framför en sprakande brasa och tittar långt in i flammorna. Det är då man känner det, mer än någonsin, hur bra det egentligen känns och att man någonstans inom sig äntligen har kommit hem.