Att se en film som får en att känna, känna på riktigt, är riktigt bra. Ikväll såg jag Twilight med Amanda och Sofie och jag kan säga att den verkligen fick mig att känna. Känna så som man vill känna, få en att längta efter att känna så, få en att vilja känna så för evigt. Man vill krypa in i den känslan och inte röra sig mer, man vill bo där och aldrig behöva lämna dess trygga famn. Att en film kan få en att känna så, känna att man vill få vara med i filmen och få den känslan i sig själv är ganska imponerande. Det finns fler filmer som får en att känna sig på det viset, men det är lätt att glömma bort hur man kan känna sig när man inte precis har sett den. Så nu när jag såg denna filmen som fick mig i just de tankebanorna känner jag fortfarande vibrationerna av den där känslan.

Känslan att vara kär, helt bortom all räddning, kär upp över öronen, så kär att man inte vet var man ska ta vägen, kär i någon som man aldrig vill lämna eller vara ifrån mer än några outhärdliga sekunder. Kär. Själv kan jag känna att kärlek är något läskigt och något man kan göra sig illa på, men efter en sån här film vill man inget hellre än att kasta sig ner för "stupet" utan en ångrande tanke i bakhuvutet. Det är ju så det ska vara. Kärlek.