De senaste dagarna har jag tyvärr känt av en smärre vardagsdeppighet. Jäklar liksom! Det känns som om jag är fast i nåt jäkla ekorrhjul och dessutom är medveten om det. Förjäkligt som sagt. HELA sommaren har gått och jag har jobbat sen efter midsommarhelgen, med knappa två veckor kvar här på Schenker blir det alltså H-E-L-A sommaren likamed H-E-L-A 10 veckor. Det är inte det att jag inte har trivits, det har varit jättekul och lärorikt! Så jobbet är det inget fel på, det är snarare bristen på ett break jag saknar. Lite livs-njuteri och ledighet i allmänhet. Nu känns det som om jag gått miste om sommaren, den har snuvats mitt framför ögonen på mig och jag kan inte göra annat än att chockat titta på. Eller springa runt, runt i ekorrhjulet - vad som nu är bäst vet jag inte.

Jag hann precis avsluta plugget för sommaren och började direkt jobba, non-stop. Nu kommer även jobba söndagar paralellt med veckodagarna på Schenker. Får. Typ. Panik. Är det så här mina dagar kommer se ut när jag väl börjar jobba på allvar (dock på mitt drömjobb med max 10 min pendlingsavstånd)? Upp i ottan, jobba, jobba, sen åka hem, vara dödshungrig, försöka hitta nån inspiration och laga middag (tillräckligt så det räcker till matlåda - fan vad oglammigt) och sen falla ihop som en säck på soffan/sängen. Herregud vad deprimerande! Så ska jag INTE ha det vill jag lova.

Jag ser ljuset i tunneln! Solen skiner dessutom som för att förtydliga ljuset. Hö. Jag har ju MASSOR att se fram emot i höst! Jag ska inte klaga, men ändring får det bli, annars vette katten alltså. Tjo för pigga och positiva förändringar!

Hej hej!