Jag blir nervös. Framtidsplaner. Stort ord med stor betydelse. Jag och David. David och jag. Vi.

När framtiden kommer på tal är det kittlande nervöst, alltså mest på ett bra sätt. Jag älskar egentligen att prata om det men vet inte riktigt var jag ska ta vägen eller vad jag ska säga. Sen vågar jag kanske inte tro det heller. Tänk om jag tror på det och det inte händer? Då blir jag ledsen. Men nu ska jag inte vara sån, så ska det nämligen inte bli! I alla fall. Älskar när David säger de där sakerna som inte händer imorgon eller om en månad, utan kanske om några år. Det behöver ju inte heller vara stora saker, utan även de där små sakerna. De stora sakerna är självklart mer nervösa än de små... Men varför blir jag just nervös då? Eller som David sa igår att jag får "Stora skälvan". (hehe) Men det är så stort liksom! Samtigt är jag nog rädd för att jag kommer vilja allt "det där" tidigare än jag tänkt, tidigare än jag planerat, tidigare än jag borde osv. I samma stund känner jag också att jag inte vill vänta så länge ändå, så det är minst sagt rörigt i tankarna och det är väl det där såkallade förnuftet jag ska försöka lyssna till... Eller? Herregud. Så det är med blandad tjusning och svårt att hålla tillbaka ett leende när ordet "framtid" uttrycks. För visst är det spännande! Okej, nu ska jag sluta. ;)

Allt har sin tid och framtiden är vår.

Huvet är ständigt fullproppat av tankar, ibland betydelsefulla och ibland meningslösa. Just nu har jag inte så mycket att säga kanske, men jag känner ändå att jag har det. Skulle nog vilja prata om det och berätta för någon. Älsklingen kanske... Men han får komma hem först, det blir inte samma sak på telefon. Kanske nån annan. Men det finns inte riktigt "tid" för det där hemma. Synd. För jag måste ju få disskutera och reflektera lite, jag har ju så mycket att tänka på! Prata är ganska skönt ändå. Och ja, som sagt mitt huvud är översvämmat med tankar och de bara väntar på att få göra sig hörda. Kanske att man ska ta upp den där dagboken igen och skriva av sig? Det är så skönt att skriva ner allt för att sen skjuta undan det och tänka på annat. Om man vill komma ihåg det finns det ju nerskrivet!

Jag har glömt att berätta något! Jag har slutat med kaffe faktiskt! Inte för att det är direkt svårt för min del, då jag dricker mest för att det är gott då och då. T ex när man fikar, då måste man ju bara beställa en latte för att det är så himmelsktgott! På jobbet tar jag kanskte tre-fem klunkar kaffe på morgonen och sen glömmer jag bort kaffet och det blir kallt. Så varför dricka det i överhuvudtaget? Nu är det en kopp te på morgonen istället och till kommande fikastunder blir det nog te... Billigare också! Koffein kanske är uppiggande till en början men i längden torkar det bara ut kroppen och man blir segare. Jag ska alltså vara riktigt pigg istället för fejk-koffein-pigg! Så sant som det var sagt :)

Puss på er!

Snart så börjar skolan för många, bland annat (nästan) alla mina syskon och jag kan inte låta bli att vara lite avis. Det var något magiskt med att börja skolan efter ett sommarlov, man fick köpa nya block, pennor och kalender. Jag älskar det där pyssliga med det, ett block för varje ämne, olika färger på pennorna när man skriver... Själv är jag också lite kalendertokig och brukar vilja köpa minst tre nya kalendrar varje år och fylla i med fina färgennor och sånt. Jag vet jag är lite knäpp. Ska försöka hålla mig till min rosa filofax... Men det är svårt och jobbigt. För det är ju så kul med en fin ny kalender att fylla i helt från början! I alla fall, sidospår, jag är lite avundsjuk på det pysslet och pirret att börja skolan och träffa alla kompisar igen. Jag menar, när man jobbar har man semester i nåra veckor sen är man tillbaka, utan den där första dan i skolan då man får schema och pratar med alla kompisar. Det är verkligen något speciellt med den första skoldagen... Sen kan jag nog tycka att resten är ganska trist, läxor, prov och sån skit. Men det där första skoldagen, den är speciell den.

Blev taggad (Facebook) på en gammal, gammal bild innan första studentfesten i Uddevalla en onsdag endast några dagar efter att jag fyllde 18. Vilken fest om man säger så! Inte det att den var minnesvärd i ett positivt syfte, utan mer i ett negativt... Jag och Sara (längst till vänster) drack en kvarting vodka innan vi ens satt på bussen och på bussen fortsatte vi... Det första jag gör när jag kommer in på GG's i Uddevalla är att ta min livs första tequila - vilket jag snart skulle ångra. Den slår till och jag börjar må ganska (läs: fruktansvärt) dåligt. Ett ex kommer till undsättning vilket jag helst inte vill veta av, men det var nog lite tur ändå.. Jag placeras utomhus i kylan (november) på en staty en bit från klubben. Jag har en hel del "otrevligheter" för mig pga illamående, ramlar rakt ner i en rabatt med huvet före och kommer inte upp. Ex:et drog upp mig i jackans luvan och där stod jag med jord i ansiktet, tårar som sprutade (självömkan) och ja, allt var allmänt fel. Sara och Dennis sprang fram och tillbaka mellan klubben och "min" staty med jackor och support. Fy fan vilket ståhej. Om jag mådde dåligt? Så jävla dåligt. Ex:et ringde min dåvarande och sa att det nog var bäst att jag blev hämtad, inga hurrarop hördes inte direkt efter det utlåtandet. En hemsk resa hem senare (med stopp på motorvägen för... ja...) och jag önskade att jag aldrig druckit allt det där. Alltid lika smart att vara efterklok. Sara kom med bussen lite senare, då hon skulle sova över hos mig i Strömstad. Dan efter var ett litet helvete det med. Sara gick tappert upp på morgonen medan jag inte ens kunde lyfta huvet utan att vilja dö, så jag skolkade. Pinsamt men sant, hela dagen. Mamma ringde och skällde på mig "Hur kan man gå ut och festa när det är skola dan efter? Va, va?" Mitt stackars huvud.. Efter detta kunde jag inte komma i närheten av alkohol utan att få kvälvningar, så till alla julbord den julen drack jag bara julmust. Det tog många månader, kanske ända till sommaren tills jag var helt återställd.

Hujedamig. Har hört att man lär sig av sina misstag :)

När jag ändå ligger i sängen med datorn i knät tänkte jag ta tag lite i betalningar och sånt som ska göras. Jag har därför betalat de första 2000kr till intensivkursen för körkortet i Falun och en faktura till Glamour på 70kr (har nu avslutat prenumerationen - onödig utgift, hinner aldrig läsa tidiningarna ändå). Jag bokade tågbiljetterna till Falun då jag ska åka dit första gången den 8/9 och sen hem den 12e för att åka tillbaka efter helgen den 15e och hem igen den 19e. Sammanlagt 389kr vilket är helt okej för fyra resor... Utgifter är tråkiga men det kommer ju bli något bra av den intensivkursen!

Nu ska jag göra en budget över kommande månader då jag måste spara rejäla slantar för både teorin och de andra planerna som ska gå i lås. Har inte shoppat några kläder sen innan semestern och hitills har jag inte känt något större sug. Visst har man köpt andra prylar, men inte kläder som är den största utgiften. Får väl se när det bli löning om det inte kommer dra lite. Hoppas inte! Annars är det ju tyvärr annat som kostar pengar som kanske är svårare att avvara, typ sociala saker som fikor osv. Hum. Som sagt en budget it is! Och till er som inte tror jag kommer klara det, kan jag bara be att dra dit pepparn växer!

Bye bye.

David har varit borta i ja, vad blir det, två dagar?! Och jag saknar honom som aldrig förr! Hua. Det var lättare när jag var bortrest och han hemma, men är man hemma hör det ju till att man ses liksom... Han ska vara borta i typ två veckor så jag bävar för hur det kommer kännas i morgon och i övermorgon... Har hört att det kan vara bra att sakna och jag vet hur glad jag kommer bli när jag äntligen får träffa honom igen! No doubt. Min fina prins... ♥

Jag vet, jag är löjligt kär.

Åh. Ja jag kan ju säga att det är första gången jag gör detta misstaget. Man kan ju bli galen för mindre. Jag tvättar så det står härliga till här hemma. ALLT ska tvättas. Jag tvättar sånna saker man bara kan tvätta för sig och som man lätt skjuter upp för att det finns viktigare saker att tvätta, typ trosor. Nu slängde jag i princip in det sista så det skulle bli klart. Man tackar för det. En ny, aldrig tvättad förut, tröja med rosa inslag tillsammans med lite annat. När jag tar ut tvätten är min (läs: förr) vita skjorta med svarta hjärtan: ROSA. Va i helvete! Visst jag gillar rosa, men inte när det inte är meningen att den ska vara rosa och att det blivit sådär OJÄMT fördelat blekt fisrosa. Som sagt - sliter sig i håret!

Nej. Nu måste jag ha mat.

Först måste jag bara säga en sak med risk för att skryta. Men för 17! Jag vill nog skryta :) Jag har en underbart fantastisk pojkvän! Ni anar inte...

Igår åkte jag från Gbg och några härliga dagar i metropolen på västkusten. Jag fick både träffa söta Sara och gulliga Josefin och det var inte helt fel det inte :) När jag satte mig på tåget till Sthlm kl 18.02 som skulle vara framme kl 22.53 (suck och stön) visste jag att det skulle bli en lång resa. Tänk dig själv! FEM timmar på ett segt, varmt tåg med massa folk. Känns nästan som att åka i en boskapsvagn... Okej då. Kanske inte. Jag ringer och trackasserar Dave Babe några gånger, närmare bestämt en gång på intercity-tåget runt 9-tiden och en gång igen när jag står och väntar på tunnelbannan på T-centralen. Jag var sjkut irriterad på min alldeles för tunga väska som grävde sig in i mina axlar, och jag var varm och trött. Morr. Sen saknade jag ju David också... Jag sa till honom att jag inte hade kunnat låta bli att kolla efter honom på perrongen, eftersom han en gång tidigare bara dykt upp där oanmäld. Då sa han att han inte kan göra så varje gång ju, och ja visst. "Du ska ju jobba tidigt imorgon också!" Visst är jag en förstående flickvän? Nästan så man storknar;) Jag ringer min bror som sa att han skulle kunna hämta min väska när jag kom med Lidingö-tåget, men han sov typ och sa att han kanske inte skulle orka eftersom jobbet kallade kl 6 nästa morgon. Okej okej. "Jag förstår!" När jag äntligen ska hoppa av Lidingö-tåget på Talludden med alla mina grejer ser jag min spegelbild i en av rutorna och gör lessen mun till mig själv, bara för att det var så grymt synd om mig helt enkelt! När jag går av tåget står Emil där! Lycka! Jag skulle ha kunnat börja gråta ;) Emil tar väskan och jag börjar gå hemåt. Jag skickar ett sms till Älsklingen att "Emil kom och tog väskan. Lycka. Natti min skatt"

När jag äntligen kommer hem lyser ett ljus i en lykta och det är två rosor på handtaget. Jag börjar fnissa, går in och möter Emil. "Vilken romantiker du har blivit då!" Emil ser lite frågande på mig. Sen ser jag Älsklingens flip flops i hallen och säger "Har han glömt dem här? Vad virrig han är!" (Vid det här laget skulle nog vem som helst lagt ihop ett och ett...) Efter nån sekund säger Emil "Men David är ju här" Jag bara gapar. "Näää det är han väl inte!" En paus. "Såg du inte hans bil där ute?" Emil tittar kostigt på mig. "Jag trodde det var nåns grannes..." Jag fattar fortfarande inte, men styr stegen mot mitt rum med de två rosorna i handen. Och mycket riktigt i mitt rum, i min säng ligger han! Han har tänt ljus och bara är där. Jag dööör typ av lycka. Ja faktiskt. Hoppar upp i sängen och utropar gång på gång "MEN ÄLSKLING DÅ! Men äääälskling då!!! Vad gör du här?? Meeen ÄLSKLING!!" Så håller jag på en stund. Pussar på min prins och fattar fortfarande inte. Min fina finaste pojkvän hade varit hemma hos mig sen tio tiden då Emil förvånat öppnade dörren. Han är ju makalös! Underbar och massa sånt mer! Åhh. Jag blev så glad att jag utbrast "Det här är ett blogg-moment!"

Nu ska jag äta frukost och kolla runt på nätet lite :) Och vet du vad? Hemma är lätt bäst!

En bortglömd morgonrock. Nej föresten, inte direkt bortglömd men för tillfället bara inte där.

När jag stod där på vinden och rotade bland alla mina saker kändes allt lite avlägset. Det var saker från ett annat liv, en annan tid och en helt annan människas prylar. Har jag levt det livet? Har jag använt de här sakerna? Ätit på de tallrikarna, sovit i de lakanen och läst de böckerna? Det känns så långt borta, som ett annat liv jag nu begrundade på avstånd. De luktade annorlunda, kändes på ett annat sätt under fingrarna, det kändes gammalt.

Vem var den där personen som bodde i Strömstad under alla de åren? Speciellt de tre sista åren, när jag bodde själv i olika små lägenheter, gick i skolan, umgicks med kompisar, pojkvänner och undrade vad jag skulle göra när det hela var slut. Över. Finito. Var det så här livet skulle vara? Skulle jag bo i den där lilla staden och nöja mig med det, hur länge då? Skulle jag vara tvungen att reda mig själv efter gymnasiets slut, skaffa ett bättre jobb och se över mitt eget hus? Var jag så ensam, utsatt för väder och vind utan riktiga, stabila väggar som skydd? Det kändes åtminstone så.

Trots de, utåt sett, skydd jag samlat på mig, som pojkvänner, fasader eller vad det nu kunde vara, var jag inte alls säker. Jag hade aldrig känt mig mer osäker i mitt liv. Hur fina vänner man än har kan de inte hålla en över ytan längre stunder. Vad behöver man då? Kärleksrelationer? Åtminstone trodde jag det och höll mig fast vid någon jag egentligen inte kände eller var sådär riktigt kär i. Tragiskt men sant. Det var fina personer, men ingen fick någonsin grepp om mig eller mitt hjärta. Tidigare, inte lika fina, erfarenheter skyddade mig från att låta någon komma riktigt nära. Det skedda undermedvetet och instinktivt. Jag kunde kanske ses som känslokall och känslomässigt frånstötande, men det var mitt sätt att klara mig helskinnad. Människan fungerar så, jag fungerar så, att har man blivit sårad, utelämnad, försökt igen men fått kalla handen en gång för mycket, lär man sig att aldrig mer blotta strupen eller sina känslor. Jag antar att det var det som speglade mina relationer de tre åren. Ingen kom mig riktigt nära, jag kände en inbillad trygghet och höll fast vid den känslan tills det inte gick att fejka längre. Då var det dags att byta, släppa det som var och gå vidare. Egentligen kom jag ingenstans alls och det var väl det som sved. Jag försökte väl undgå mig själv och slippa känna efter för att klara mig. För visst är det lätt att fly. Men någon gång hinner man ifatt sig själv och då hjälper det inte att springa.

Jag tycker om att vara själv, med mig själv kan jag ju göra precis det jag känner för. Bara för att jag gärna är själv betyder inte det att jag är osocial, tvärtom. Jag har många fina vänner runt om kring mig. Jag hade många vänner under min gymnasietid, några som var närmare än andra. Jag minns t ex alla de stunder när jag och Sara stod i matbutiken för att välja middag och lämplig efterrätt till kvällen, vi hade alltid samma problem med att välja vad vi skulle äta. Vi skulle säkert plugga till ett prov, men ofta flöt samtalen in på annat. Killar, kläder, jobbiga familjer och drömmar att förverkliga… Sådana minnen minns jag gärna och med ett leende på läpparna. Vad är man utan sina vänner?

Trots de ypperligt fina vännerna så behöver man något mer. Sig själv. Visst har man hört det många gånger förr, att man måste jobba på det allra närmaste och bli trygg i sig själv innan man kan gå vidare. Men hur svårt är inte det? Samtidigt borde det ju vara lätt, man borde ju känna sig själv bättre än någon annan. Vad är man rädd för? Gömmer det sig något långt in som man inte vågar se för vad det verkligen är. Vågar man inte stå för dem man är? Alla dessa ”jag vet inte” eller ”kanske” osv. Vad speglar det om inte osäkerhet. Jag behöver mer tid på mig att tänka. Tänka om. Men tänk om du inte gillar den jag verkligen är då? Vad har det med saken att göra! Jag är den jag är, jag tycker som jag tycker och känner som jag känner. Varför värdesätter jag det inte så mycket som jag borde. Borde inte jag bry mig om vad jag själv vill mer än någon annan? Utan att vara självisk alltså. Och hur ska någon annan veta vad jag vill om jag inte säger något. Helt ologiskt. Det säger sig självt. Så vad tusan håller jag på med? Fasoner. Skärpning. Men… Det är inte så lätt! Är det någon som tycker det? Jag undrar jag.

När jag hittade den där rosa morgonrocken i röran på vinden kändes det långt där inne. Vissa dagar bodde jag i den där morgonrocken, jag läste böcker i den, satt framför tvn i den, åt frukost i den… Allt. Den morgonrocken har varit med en hel del. Jag har varit utan den sen jag flyttade från Strömstad och det är snart två år sedan. Det var två år sedan jag packade ner mitt liv i kartonger för tredje gången under de tre åren. Jag kommer ihåg att jag grät. Det var skitjobbigt rent ut sagt. Det kändes som om jag svek mig själv. Jag fick bara med bråkdelen av mitt liv till Stockholm. Eller i alla fall det jag trodde var mitt liv. Det jag trodde var ett liv. Jag ångrar inte mina år när jag bodde själv i Strömstad, jag ville det och det valet står jag för. Jag känner att jag har kommit längre dessa två år i Stockholm än de tre åren i Strömstad. Utvecklas man mer och lättare med familjen närmare? Eller har jag närmat mig det man kan kalla att ”lära känna sig själv”? Jag vet inte om jag någonsin kommer finna svaren på alla mina frågor. Men jag vet i alla fall att min rosa morgonrock får följa med mig tillbaka till Stockholm. Jag ska tvätta den, få den att lukta gott igen, lukta som jag, och inte gammal vind, den ska bli en del av mitt nya liv och inte längre vara bortglömd.

***

Ta det för vad det är, mina tankar. När jag väl kommer i kontakt med gammla minnen är det svårt att sätta punkt för tankarna. Då är det skönt att skriva. Som för att släppa det och gå vidare. Som meditation. Allt detta på grund av en rosa morgonrock. Jag kan inte mer än förundras över mig själv.

/emma.

Jag klarade teoriprovet! Fy fan va jag är bra! Weeeehooo! Man fick ha minst 52 rätt, max 65 och jag fick 61 poäng. Jag fick alltså bara 4 fel! Jag är så sjukt grymt bra!

Glömde mobilen hemma så jag kunde inte ringa och skrika att jag klarade det till alla jag känner, utan jag fick vänta tills jag kom hem, alla måste ha undrat vad jag satt och toklog åt! Det var väldigt jobbigt att inte på en gång kunna ringa runt och tjoa. Lite antiklimax, och när jag kom hem hade jag 7 meddelanden och 3 missade samtal! Ringde upp älsklingen på en gång och skrek av lycka, sen smsade jag alla som önskat mig lycka till och var nyfikna om jag klarat det. Vilket jag gjort!

Shit va bra gjort! :D

Det är väl ändå nu jag borde börja satsa lite?! Men jag känner (som vanligt) noll i motivation och angagemang när det gäller att plugga... Jag vet vad jag måste och att det är nu det gäller. Men istället hittar jag på undanflykter och till och med städning och matlagning är högre upp på listan. Att jag bara somnar så fort jag börjar plugga är ju också en intressant vinkel av det hela.

Hur det går med mitt teoriprov på onsdagmorgon får vi väl se. Men jag vill klara det! Är ledig hela dagen imorgon, ska gå upp i tid och verkligen PLUGGA! Inga undanflykter... Helvete. Jag blir så less. Orkar inte, vill inte, måste.

Jag. Ska. Klara. Det.

Jag måste verkligen ägna hela dagen åt att plugga idag... Men vad gör jag istället? Jo jag sitter här, bloggar lite, kollar runt och allmänt skiter i att plugga. Blir så less på mig själv!! Men snart, snart och jag menar egentligen NU måste jag börja!

Puss

Eftersom det inte ska bli så där strålande fint väder i helgen, som det är typ idag när man jobbar, kanske man inte kommer behöva vistas på stranden i bikini trots allt? Det är ju till sin fördel eftersom att jag lagt ner tränandet helt just nu. Iofs måste jag plugga mest och det är så mycket roliga saker som händer på sommaren! Är det inte grillning eller (vilda) fester så är det mysiga fikor eller bio med när och kära = no time for work out. Men eftersom jag inte har bokat en utlandsresa denna sommarn som de senaste två åren, får jag nöja mig med svenskt sommarväder... Vilket betyder att jag kommer slippa visa upp min otränade kroppsvolym! Yeah. Visste väl att det skulle finnas något possitivt med kasst väder!

(Okej, jag menar det inte riktigt.. Vem fan har inte vett nog att vilja ha en riktigt sommar för en gångs skull!?!)

Henke spelade in en mycket smickrande film på mig och min Cosmo (som börjat ge effekt) innan vi gick mot vår undergång fel bio...