Igår hade jag verkligen en toppen dag! Det var många som hörde av sig från olika delar av Sverige, jag har verkligen mina vänner utspridda över hela landet! Det är jätte härligt, för då spelar det ingen roll var jag bor i framtiden för att jag kommer med all säkerhet bo nära någon jag känner...
 
Fick ett "Grattis" av någon väldigt oväntad, nämligen pappa. Och det kan låta kostigt i mångas öron, han är ju ändå min pappa?! Inte så självklart för mig, därför fick jag en smärre chock. Men visst, vem vet, om 30 eller kanske 40år (varför inte 100?) kanske vi kan säga mer än "hej" till varandra. Den som lever får se.

Fick åtta fina rosor av Björn ända från Strömstad, tack det uppskattar jag verkligen!

Jag har haft ett Sex and the City marathon under en längre tid nu och igår såg jag det sista avsnittet igen. Blev lite ledsen, först och främst för att det var det sista, verkligen sista avsnittet, av en serie jag bara älskar. Sen slutar det så bra också! Alla med sina olika personligheter i New York med sina liv och sina kärlekar. De fick det de sökte och det kommer alltid att ha varandra (i verkligheten vet jag inte). Varför blir det alltid sorgligt när man ser slutet av något, ett slut som är bra och positivt? Ett slut som är en början och fortsättning på någotning bra. Är det för att man inte får vara med och veta vad som händer sen? Att man blir utesluten och inte får drömma sig bort längre? Det är kanske det som är det ledsamma, att man måste vakna upp igen till sin egen verklighet och sträva efter sina egna mål, istället för att "leva" i någon annans verklighet.

***

Nu ska jag ha ett toppen slut på detta året och en underbar början på nästa, för det är ju nu det börjar!

/emma.