EmmaJohanna

Egentligen vet jag mycket väl vad jag känner, eller vad jag inte känner. Ändå säger jag "ja" och inte "nej". Vad är jag rädd för att förlora, förlora något jag aldrig haft, vad är det då som håller mig kvar? Allt. Allt håller mig kvar, men samtidigt ingenting. Jag behöver allt det underbara, men det kommer från "fel" person, och jag känner det. Eller gör jag? Nej, jag vill inte komma fram till det jag redan vet, då måste jag ta konsekvenserna av det och det är jag inte beredd att göra. Det må vara fegt, med det är mitt problem för det är jag som har valt det.

/emma

Jag känner verkligen stor skilland, nu när det är ljusare om dagarna. Jag upptäkte i går morse att jag numera kan kolla sminket i dagsljus och inte bara under lampornas konstiga ljus. Så precis innan jag ska gå till jobbet tjugo-kvart i åtta kan jag vinkla persiennerna i badrummet och ta mig en sista titt. (Viktigt vetande). Helt otroligt vad fort det går! I morse när vi stretchade efter gympan så sken solen in över golvet och det var ljust, när det förut var helt mörkt. Jag känner mig mer energifylld och ja det finns hopp... 

Semlor har jag gillat, men aldrig riktigt älskat. Det har funnits hemma och man har inte driekt sagt "nej tack" till dem. Igår åt jag två semlor (!) och blev uppriktigt förvånad när jag upptäckte att jag verkligen gillade dem. Mm, brukar inte var så förtjust men nu är jag nog omvänd! Om ett år smäller det igen och då ska jag se fram emot det på riktigt:)


Pussar/emmaSemla

Helgen har varit här och sedan snabbt försvunnit, nu är det en ny vecka och nya tag. Dagar som går fort, fort mot en ny helg och nya måndagar. Men det är lugnt... Man vet aldrig vad man har att se fram emot mitt i veckan, nåt spontant och roligt kanske inträffar! Who knows? Så överraska mig :)


Pussar/emma.

Hoho, vadå? Ge mig en chans att förstå. Inte ett ljud eller ett endaste litet pip ifrån dig, hade kanske förväntat mig det och det är väl fullt förståligt? I alla fall en sån dag. Men varför skulle jag tro det, det är tydligen igenting.

Mycket skönt med helg snart... Det går så otroligt fort! Swish, swish och hoppsan, har jag missat något? Nej men det är livet, ska bara hoppa in i farten och försöka hålla uppe tempot eller kanske varva ned det lite...

P.S. Har skapat en liten bildshow där ovan och jo jag har faktiskt saker för mig :)

Även om jag egentligen inte behöver dig, så vill jag ha dig kvar. Varför? Jag är inte mig själv när jag är med dig, du har därför ingen aning om vem jag är. Och hur ska du kunna veta det när jag är någon helt annan, en total främling för mig själv, varje gång vi ses. Så om det nu finns så mycket som säger "nej", och "vad kan detta ge dig"? Varför stannar jag kvar? Jag är redan påväg bort, men att säga det till dig rent ut, så det inte finns någonting kvar att hämta, gör mig rädd. Vad är detta för syndrom och vad lider jag av för åtkomma?

Som en kardborre sitter du kvar, någonstans på mina kläder, det är inte alltid jag märker av dig och det är inte alltid jag ens bryr mig. Men ibland är jag plågsamt medveten om att du är svår att få bort, och när jag rycker bort dig finns det alltid någon bit kvar, som irriterande nog inte går att avlägsna. Sen kan det också kännas bra om du finns kvar någonstans i bilden, så jag vet att du finns där, tills jag inte behöver dig mer. Då kommer du att falla av, vid minsta vind pust. Men jag kan inte säga dig det nu, att du är där bara för stunden. Jag är rädd att ge dig ett för tydligt nej och kan inte fortsätta vidare utan att vända mig om. För klarar jag att inte snegla över axeln, är jag verkligen stark nog att inte vända om, för att jag inte vågar gå några meter själv? Hur länge skulle jag i så fall våga gå innan jag vill springa tillbaka. Och vad är det egentligen jag springer emot, jag vet att det kanske inte är så betydelsefullt som jag vill tro? Är jag hård nu. Nej, men ibland skulle jag vilja stå för den styrkan jag egentligen har.

Om jag ska fortsätta på spåret "lära känna mig".

Ibland känner jag mig som en öppen bok, läs bara från vänster till höger, sida upp och sida ned. Men det är kanske bara som jag känner mig? Fast jag har en känsla av att mina ögon säger hela sanningen fast jag inte är i närheten av att säga ens en del av den. Är jag så dålig på att dölja känslor? Fast varför skulle det vara något dåligt? Vid närmare eftertanke: nej jag är bra, mycket bra, på att dölja vad jag känner. Kanske inte mina ögon inte döljer "sanningen", men det jag säger och utstrålar i övrigt kanske gör det. 

Gör man inte sig själv en otjänst om man vill/försöker dölja det man egentligen känner. Ska man inte stå för vad man känner och uttrycka det i alla livets ögonblick? Trots att jag är så bra på att stänga av, visa nada, inget. Blir jag ganska  förvånad när du märker vad jag känner eller så, just för att mina ögon avslöjar mig? Men det är ju inte fel om du ser det, bättre det än att jag sänder ut helt andra signaler och att det blir missförstånd. Fast vill jag vara så tydlig att läsa av?

Då en annan sak. Är tjejer verkligen så komplicerade? Killar kommer definitivt svara JA, men jag själv är inte helt säker. Fick nyligen höra att även killar spelar "spel", som de tror att vi tjejer är ute efter. Typ som att, man ska inte ringa på en gång för då är man för "på" och man ska inte vara krävande eller så. Hum? Är det inte så vi tjejer tänker om killar? För sen när tycker tjejer det är kul att väääänta på telefonsamtal å bara undra och undra varför han inte ringer! Och vi som trodde vi inte skulle vara för på. Vad vill killar egentligen? Om de beter sig som de tror att vi vill att de ska bete sig och vice versa, men hur vill dem att vi ska "bete" oss. Och beter vi oss som vi tror att dem vill att vi ska bete oss? Haha. Snacka om invecklat. Men den är väl så, lite komplicerat förhöjer charmen.

Vidare om det blir det inte idag.

Jag vill och jag har det rakt framför mig, men jag tar inte för mig av det jag kan få. Varför inte? Vill jag inte egentligen, även fast jag tror att jag vill ha det. Du har rätt, vi känner egnetligen inte varandra, men vad är det som göra att man lär känna varandra då? Det kommer så naturligt för mig, eller gör det? Hur lär man känna någon? Är det meningen att vi inte ska göra det för att det inte kommer naturligt? Jag känner att jag inte är riktigt helt mig själv, nervös, obekväm, vet inte vilka känslor jag ska gestalta för stunden. Vill inte visa mig sårbar, kan inte säga var jag vill ha, kan inte ta för mig. Är det verkligen rätt att göra det? För dig är jag kanske inget märkvärdigt för att jag bara är och är inget speciellt, fast du skulle bara veta hur fel det egentligen är. Jag har sagt det för och jag säger det ingen; jag är mer än så. Men varför visar jag det inte då? Om jag så gärna vill? Eller vill jag?

"Vad döljer sig bakom receptionisten Emma?" Vad finns det att hämta under ytan? Hur lär man känna mig? Ja, hur ska du kunna göra det när inte jag kommer på en sån självklar sak? Pratar å pratar, visar sina underbara sidor men också sina brister eller bara är man? Är jag en mer avskärmande person än vad jag vet om, tycker jag inte om att visa vad som finns bakom ytan? Det är så olika, ibland känner jag mig som världens mest öppna bok, läs bara från vänster till höger, sida upp och sida ned. Men så kanske det inte är? Jag kan känna mig "kall" och stänga av de känslor jag egentligen vill känna, eller framför allt de känslor jag inte vill känna. Hur ändrar man på nåt sånt här, något man inte visste man hade fast som kanske är en osynlig mur? Så för din skull, er allas skull, men framför allt min egen skull ska jag lära känna mig själv.

Antar du utmaningen att riva muren?

Okej, jag kom just underfun med att jag är en typ som "slingrar" mig, från att ge raka svar till att säga vad jag vekligen vill. Vad är jag rädd för? Att jag ändå inte kommer få som jag vill om jag säger vad jag vill ha, eller att man ska tycka mindre bra om mig om jag säger som jag känner? Men hallå, varför ska man ödsla tid på att försöka få någon annan att fatta vad jag tänker eller att det blir missförstånd som leder till större skandaler än vad det blivit om man sa sitt från början? Det är ju bara jag som får dra bagaget av mitt försök att vara mitt emellan, lagom och neutral. Det är jag som tänker på det, inte du, för du vet inte vad jag egentligen ville ha sagt. Och hur skulle du kunna veta det, du är väl ingen tankeläsare eller? Speek up.

Men Reglerna då? Vad händer med dem... Slänga dem i väggen ännu en gång och se, men ja hur gick det sist? Inte bra - nehä, sitt då vackert och vänta, var okomplicerad och lätt att vara med. OKEJ. Visserligen kan man hitta på nåt roligare än att "sitta vackert och vänta", träna kanske? Ja.

Nåt mitt emellan puss och kram, något som är lagom

/en mycket speciell sak

Ja så enkelt, men också svårt. Fina naglar.

Klartext: Jag var och fick fransk manikyr igår, hon byggde på mina naglar, hade på gelé å det var värmeapparater och nagelfilar i mängder inblandat! Hon var inte helt klen i nyporna och gick loss riktigt ordentligt med nagelfilen pep jag ett "aj" när ena lillfingret blev massakerat. Sen skulle fingret med gelé in i en värme/ljusapparat, ut igen och då brände det till "aj, AJ" Hon sa att jag kunder trycka ned fingret i bordet och då avtog smärtan. Sen var det inte mer med det och om tre veckor ska jag tillbaka å fixa det tip top igen! 

Jag kan också tillägga att det är lite knepigt att skriva på tangentbordet... Naglarna sitter fast ("som berget" Annica E's citat) och de kommer inte lossna i första taget men det är ovant. Men ooo sååå fint.
Dyr i drift enligt somliga, men det få man ta.

Pussar/emma

P.S. Bild kommer senare, jag är än så länge bara inne på andra dagen av tjusighet... :)