Det är bara jag som kan veta vad jag verkligen vill. Ibland säger jag "kanske", för att slippa säga "ja" eller "nej". Jag säger "jag vet inte", fast jag egentligen vet. Klart att jag vet, men varför ska jag gå runt det verkliga svaret på din fråga. Okej, jag säger nej.

Säger jag "kanske" och "jag vet inte" för att skydda personen som ställer frågan? För att undvika att någon blir sårad eller besviken. Ja, så kan det vara. Jag vill ju inte att någon ska tycka illa om mig, och jag gillar verkligen inte att göra någon ledsen. Konfilkträdd, jag? Kan vara så.

Vissa saker får mig lätt att brusa upp, som nu, när jag blir irriterad över allt tjat! Fast jag kunnat sätta ned foten för länge sedan och sagt "nej" eller "ja". Jag vet vad jag vill men jag drar mig för att säga sanningen. Är jag rädd för att ingen ska kunna hantera den? Eller handar det om att jag inte tål att höra min "egen" sanning? Vad kan sanningen göra med mig? Jag antar: allt och ingenting. Det beror på hur jag väljer att hantera den.

Dagens sanning är: Nej