Som jag skrev alldeles nyss är jag i Uppsala på besök hos pappa, för att främst hälsa på lillebror, men jag blev lämnad ett par (lååånga) timmar. Pappa kom förbi för att säga att det blev ytterligare fördröjningar hos grannen... Lillebror och hans mamma är där nere, men jag vill aboslut inte tränga mig på och jag skulle inte få för mig att fråga om jag får hålla Rasmus. Även fast jag väldigt gärna vill. Emil är ute och åker cross och jag lånar hans dator...

Jag vill helst bara gråta, känner mig ensamare än på länge, kanske just på grund av att jag är ensam. Men inte kan jag gråta nu, fasen vad pinsamt. Så blir/blev det ju alltid, i alla fall förr. Om jag skulle säga till pappa nu att jag är besviken, för att han hellre spenderar tid med nån el-installation än med sin egen dotter som han knappt har träffat två gånger inom snart två år, så skulle mina tårkanaler drabbas av översvämmning. Åter igen och som alltid i liknande situationer.

Jag som lyckats hålla ut så länge, och känt mig starkare, gladare och säkrare än jag gjorde när jag bodde i Strömstad. Jag försöker ju närma mig dig pappa, och kanske lyckas fylla ut den tomma plats i mig där du ska eller borde finnas. Men du måste för en gångs skull möta mig på vägen och inte låta mig stå där och skämmas för att jag försökte tro att du skulle springa mot mig med öppna armar. Istället blev jag nedknuffad i diket, har skrapsår på både knän och armbågar, kläderna är trasiga och jag vågar inte annat än att vända om. Vända om och gå hela vägen tillbaka hem och vem vet när jag ska våga mig ut på vägen igen för att kanske se skymten av dig i horisonten? Det blir svårare och svårare att säga.

Varför vill du inte finnas där för mig?

I vått och torrt, i ur och skur,
Medan jag ser svaren frågar du dig hur...