Det är många av mina vänner som flyger iväg på egna äventyr nu till hösten, många stannar kvar i stan, vissa flyttar till andra städer för att plugga, andra åker utomlands för några månader. Hösten är nog en allmän "göra något nytt" - period. Det går mot nya tider, man har haft semester och förhoppningsvis upplevt solen. Man är beredd att ta tag i nya saker och nya utmaningar för att komma vidare i sin egen utveckling. Man får en känsla av att "det är nu det börjar" och man har samlat energi under sommaren för att kasta sig in i det livet har att erbjuda.

När man försvinner iväg på utmaningar som man sett fram emot, lämnar man samtidigt något bakom sig, inte för alltid, men för en stund. Som för mig, Loijs åkte till Jönköping igår och Lovisa ska snart fara till Frankrike för att satsa på squashen. Lotta ska börja på KTH, Sophie har börjat på en reklambyrå och har det bara kul! Anna som har börjat ett nytt jobba och ska lära sig mycket på en gång. Alina Pralina ska flytta till Umeå, jobba och umgås med sina kompisar. Sara Sweet har börjat på en ny kula inne i Göteborg och ska börja plugga vilken dag som helst. Karin började plugga förra hösten och stortrivs. Det finns många fler att nämna, som jag kommer att sakna när de "lämnar boet" för att pröva sina egna vingar. Bland annat kollegor som ska sluta, för att flytta till sin hemstad och jobba närmare sina nära och kära, er kommer jag också att sakna!

Det låter kanske lite vemodigt det här, men det är inte sant - för det är ju helt otroligt! Att man får uppleva sina drömmar och samtidigt skapa ständigt nya på vägen. Jag stannar kvar på mitt jobb och jag trivs verkligen med det! Samtidigt som det känns som att jag kanske står och trampar lite på samma fläck, kanske lite för länge? Vill jag inte komma vidare? Och vad skulle jag kommar vidare med? Vill jag också ha något nytt att ta tag i? Vågar jag i sånna fall ta det steget? Tänk om jag ångar mig?

Ja, i dessa tider då många söker sig till nya saker och upplevelser kan man också börja undra om det man själv gör är "rätt". Eller jag gör det i alla fall. Men jag trivs ju. Varför ska man söka sig till något nytt om man är nöjd med tillvaron? Ja, eller så är det syndromet: "Gräset är (inte) grönare på andra sidan"

Det jag vill ha sagt är: Lycka till alla mina kompisar, nämnda som onämnda, nära och kära, vi ses igen! :)