Som företagets ansikte utåt, spindeln i nätet, växelhäxa (a.k.a. receptionist) osv. får man stå ut med mycket. Det ringer först på ena telefonen, sen på andra (om man har riktig otur ringer det på den tredje), samtidigt kommer det kanske 15 besökare som jag ska hjälpa att logga in sig. Man ska le oavbrutet och alltid ha ett klingande skratt nära till hands (vet inte om mitt häx-skratt klassas som "klingande", men ändå). Du ska aldrig bli stressad och om du trotsallt blir det; var beredd på ännu mer stress, någon kanske vill ha ett telefonmöte med nån från Ukraina, eller var det nu var för land. Någon annan ber dig kopiera fem pärmar (tre kopior av varje), trots att du inte har någon kopiator, eller kanske att det i dessa tider ska slås in lite julklappar. Allt detta och lite till + de ständigt överhängande fakturorna som blidar (snö)drivor på skrivbordet. Detta är en del av vad jag pysslar med i vardagen och här kommer terrorn: Mitt i allt detta får man, i början av december, skymta baksidan av konceptet "julen". Det börjar ramla in julgodis från alla möjliga håll! Alla som någon gång har varit i kontakt med företaget skickar sina bästa julhälsningar och julgodis och gissa var allt det hamnar?! Jo, i växeln. Så, när jag är som mest stressad finns det, inte bara kakor och godis i rummet brevid, utan julgodis över hela receptionsdisken! Vad gör jag inte då? Exakt! Jag sträcker fram en näve och grabbar tag i första bästa godis, detta följs av ännu en utsträckt näve mot en annan godishög. Scenariot forstätter och du förstår vad jag vill få fram. Julen får mig att äta mer snask och onyttigheter än annars och jag har inte ens något val. Jag sitter där jag sitter, med två telefoner (oftast headset) mot öronen, tre personer står och vill att jag gör något åt dem i samma ögonblick mat-menyn krackelerar. Jag är dömd. Det finns inget hopp.

Idag kom första hjärtformade kartongen med jul-kolor.

Update: Nu är kolorna slut...