Även om jag egentligen inte behöver dig, så vill jag ha dig kvar. Varför? Jag är inte mig själv när jag är med dig, du har därför ingen aning om vem jag är. Och hur ska du kunna veta det när jag är någon helt annan, en total främling för mig själv, varje gång vi ses. Så om det nu finns så mycket som säger "nej", och "vad kan detta ge dig"? Varför stannar jag kvar? Jag är redan påväg bort, men att säga det till dig rent ut, så det inte finns någonting kvar att hämta, gör mig rädd. Vad är detta för syndrom och vad lider jag av för åtkomma?

Som en kardborre sitter du kvar, någonstans på mina kläder, det är inte alltid jag märker av dig och det är inte alltid jag ens bryr mig. Men ibland är jag plågsamt medveten om att du är svår att få bort, och när jag rycker bort dig finns det alltid någon bit kvar, som irriterande nog inte går att avlägsna. Sen kan det också kännas bra om du finns kvar någonstans i bilden, så jag vet att du finns där, tills jag inte behöver dig mer. Då kommer du att falla av, vid minsta vind pust. Men jag kan inte säga dig det nu, att du är där bara för stunden. Jag är rädd att ge dig ett för tydligt nej och kan inte fortsätta vidare utan att vända mig om. För klarar jag att inte snegla över axeln, är jag verkligen stark nog att inte vända om, för att jag inte vågar gå några meter själv? Hur länge skulle jag i så fall våga gå innan jag vill springa tillbaka. Och vad är det egentligen jag springer emot, jag vet att det kanske inte är så betydelsefullt som jag vill tro? Är jag hård nu. Nej, men ibland skulle jag vilja stå för den styrkan jag egentligen har.