Jag vill och jag har det rakt framför mig, men jag tar inte för mig av det jag kan få. Varför inte? Vill jag inte egentligen, även fast jag tror att jag vill ha det. Du har rätt, vi känner egnetligen inte varandra, men vad är det som göra att man lär känna varandra då? Det kommer så naturligt för mig, eller gör det? Hur lär man känna någon? Är det meningen att vi inte ska göra det för att det inte kommer naturligt? Jag känner att jag inte är riktigt helt mig själv, nervös, obekväm, vet inte vilka känslor jag ska gestalta för stunden. Vill inte visa mig sårbar, kan inte säga var jag vill ha, kan inte ta för mig. Är det verkligen rätt att göra det? För dig är jag kanske inget märkvärdigt för att jag bara är och är inget speciellt, fast du skulle bara veta hur fel det egentligen är. Jag har sagt det för och jag säger det ingen; jag är mer än så. Men varför visar jag det inte då? Om jag så gärna vill? Eller vill jag?

"Vad döljer sig bakom receptionisten Emma?" Vad finns det att hämta under ytan? Hur lär man känna mig? Ja, hur ska du kunna göra det när inte jag kommer på en sån självklar sak? Pratar å pratar, visar sina underbara sidor men också sina brister eller bara är man? Är jag en mer avskärmande person än vad jag vet om, tycker jag inte om att visa vad som finns bakom ytan? Det är så olika, ibland känner jag mig som världens mest öppna bok, läs bara från vänster till höger, sida upp och sida ned. Men så kanske det inte är? Jag kan känna mig "kall" och stänga av de känslor jag egentligen vill känna, eller framför allt de känslor jag inte vill känna. Hur ändrar man på nåt sånt här, något man inte visste man hade fast som kanske är en osynlig mur? Så för din skull, er allas skull, men framför allt min egen skull ska jag lära känna mig själv.

Antar du utmaningen att riva muren?