Om jag ska fortsätta på spåret "lära känna mig".

Ibland känner jag mig som en öppen bok, läs bara från vänster till höger, sida upp och sida ned. Men det är kanske bara som jag känner mig? Fast jag har en känsla av att mina ögon säger hela sanningen fast jag inte är i närheten av att säga ens en del av den. Är jag så dålig på att dölja känslor? Fast varför skulle det vara något dåligt? Vid närmare eftertanke: nej jag är bra, mycket bra, på att dölja vad jag känner. Kanske inte mina ögon inte döljer "sanningen", men det jag säger och utstrålar i övrigt kanske gör det. 

Gör man inte sig själv en otjänst om man vill/försöker dölja det man egentligen känner. Ska man inte stå för vad man känner och uttrycka det i alla livets ögonblick? Trots att jag är så bra på att stänga av, visa nada, inget. Blir jag ganska  förvånad när du märker vad jag känner eller så, just för att mina ögon avslöjar mig? Men det är ju inte fel om du ser det, bättre det än att jag sänder ut helt andra signaler och att det blir missförstånd. Fast vill jag vara så tydlig att läsa av?

Då en annan sak. Är tjejer verkligen så komplicerade? Killar kommer definitivt svara JA, men jag själv är inte helt säker. Fick nyligen höra att även killar spelar "spel", som de tror att vi tjejer är ute efter. Typ som att, man ska inte ringa på en gång för då är man för "på" och man ska inte vara krävande eller så. Hum? Är det inte så vi tjejer tänker om killar? För sen när tycker tjejer det är kul att väääänta på telefonsamtal å bara undra och undra varför han inte ringer! Och vi som trodde vi inte skulle vara för på. Vad vill killar egentligen? Om de beter sig som de tror att vi vill att de ska bete sig och vice versa, men hur vill dem att vi ska "bete" oss. Och beter vi oss som vi tror att dem vill att vi ska bete oss? Haha. Snacka om invecklat. Men den är väl så, lite komplicerat förhöjer charmen.

Vidare om det blir det inte idag.