Jag börjde skriva en dikt, som skulle förklara vad jag kände, vad som sades och det som hände, när jag träffade pappa. Men dikten blev många rader av osammanhängande ord. Så jag tar det i "vanlig" text istället.

Vi sågs i ungefär en timme i fredags, innan Tessas student. Det var första gången vi sågs sedan förra juldagen 2005. Men shit, var det så länge sen!? Jo men inte denna juldagen som var nu, utan förra...? Jag och matte alltså: katastrof! Men i alla fall. Jag ringde dagen innan, när jag hade kommit till farmor och farfar och han sa att det var härligt att höra min röst igen. "Det har gått för lång tid..." sa han (om jag minns rätt). Sen när han kom så kramade han mig och sa "Va fin du är!" Då fick jag en tår i ögat och försökte intensivt blinka bort den. Jag lyckades och frågade om han ville ha kaffe. Sen pratade vi på om allt möjligt, typ "Ja, hur är det på jobbet då? Annars? Händer det något kul?" osv. Men det gick bra! Det var ett lättsamt och ganska kravlöst samtal.

Sen i förr går så hade han ringt mig och pratat in på telesvar (by the way så måste jag prata in ett nytt Eurovoice, du vill inte veta vad jag säger - av misstag!) han sa att han bara ringt, men av ingen speciell anledning. Han säger alltid "Hej gumman..." och de orden förknippar jag så väl med honom, speciellt på det sättet han säger orden... Jaja, han hade som sagt ring, utan större anledning, snarare ingen alls. Och det värmde verkligen. Jag skickade ett sms till honom och sa att det var "gulligt" gjort och att jag jobbade... Men inget svar?!

Nu: I need Kaffe!! Give me some...!

/emma.


P.S. Jag vet någon annan som inte är bra på att svara på sms. Du har gjort undantag för mig hitills... Men inte igår :(