Ja jag har satt mig själv i en situation som inte är allt för kul. Jag drar ut på att "rätta till det" för jag vill inte vara den personen. Varför kunde jag inte veta det innan jag påbörjade detta... Ibland tänker man inte längre än näsan är kort. Ännu en gång vill jag fly landet, för det gör väl saker och ting lättare, eller? Det är mitt svar på en snabb lösning, försvinn och hoppas att man glöms bort. Kan man återvända senare? Till det som var från början, utan att se tillbaka på det som varit, eller kommer de känslorna och såren finnas kvar, lika nya och ömmande som den dagen jag försvann? Jag borde säga vad jag känner men den konflikträdda personen i mig (en ganska stor del) backar och blundar vid blotta tanken...

Sen fick jag reda på något annat idag, som gjorde mig ganska upprörd. Visst var jag ledsen och besviken då, att det inte blev på det sättet jag ville, eller trodde att jag ville. Men att du gjorde så, samtidigt som du träffade mig gör ganska ont. Inte för att personen i sig betydde speciellt mycket, men själva handlingen du gjorde. På något sätt minskar den mitt värde, jag skäms och vill gråta. Men det var ju inte mitt fel. Fast om jag vetat hade jag visat dig dörren mycket tidigare. Det är lätt att vara efterklok, men detta kunde jag inte veta, och skulle kanske aldrig fått reda på.

Ja, åter in i dimman fyld av vilseledande tecken. Vilket håll ska jag gå? Hur ska jag ta mig dit? Och hur ska jag finna mig själv i detta kaos...

/emmaDilemma