Vem skulle kunna vet vad som föregår bakom min panna, om man inte frågar vill säga. Idag frågade du, äntligen. Den här gången kunde jag ge ett ärligt svar. Ett svar som innebar att min fördämning brast och ut forsar det massor med vatten. Jag orkar inte mer, jag kräver för mycket av mig själv, alla kräver mycket av mig och jag lovar att ge dem det de vill ha, även fast jag inte kan.

När ska jag ta åt mig när någon säger att jag är duktig? När ska jag tro att jag verkligen är det? Jag kan tänka mig att jag är duktig, men jag kan inte alls känna att jag är det. Är det så att jag vill prestera? Att det är det jag strävar efter? Och när jag hela tiden ska prestera mer än jag kan och orkar, och kanske inte når mitt mål, blir jag förkrossad. Luften går ur mig, som ur en trasig ballong. Det blir bara jag kvar med en trasig fasad som inte gör någon som hellst nytta. Men jag är ju så mycket mer än en fasad, jag är full av liv, energi och ja så mycket mer. Men när ska jag se det?