Urk
Just nu är det mycket tankar som snurrar runt bakom pannbenet + att jag mår lite illa... Ingen bra kombination. Urk är rätt ord. Framtiden. Gillar inte det ordet. Det är för mycket som står på spel.
Ringde Anna (som kommer imorgon - weii!) för att lätta mitt hjärta och förska få ordning på "saker och ting". Ärligt så är jag nog lite sur på mig själv egentligen. Sur och sur, men irriterad liksom. Svårt att förklara. Nu har "nån" en plan och gjort slag i saken, det är osäkert, men ändå ett steg i den riktningen. Men jag då? Var är jag med i bilden? Har nån tänkt på det? Varför sa du inte det till mig? Okej, det är nu det kommer - jag är lite sné på mig själv. Varför gör inte jag de valen jag egentligen vill göra, utan väntar på att det ska komma från annat håll. Jag blir irriterad för att jag inte tänkte på mig själv först och att jag bara väntar på att någon ska ta beslutet åt mig. Det sårar mig om jag ska vara ärlig. Men jag förstår, jag vill inte säga något om det, eller stå i vägen. För omvänt vill jag inte att någon ska "stå i vägen" för mig och det jag vill uträtta här i världen. Men ändå är det så. Jag gör det till det, ingen annan har sagt något om det eller beter sig som om jag inte får göra vad jag vill eller göra mina val. Kruxet är att det är JAG som gör det till det. Gaah. It don't make sense. Det svider. Är det här sista ordet och sen är det inget mer? Det är ju det jag inte vill. Det svider och det gör ont. Fan. Varför ska jag göra det så komplicerat för mig själv?
Jaha. Då blev det en dikt mitt i allt också. Nej. Jag ska släppa detta för en stund nu. Jag kan verkligen få till de mest galna takar när jag väl kommer igång. Men känner jag som jag gör, är det väl inget att förneka? Tänk på mig då! Jag tänker ju på dig... Men nu ska jag sluta med det, i alla fall när det gäller framtiden. Jag kan inte hålla på så här. Fan, Emma. Du är smartare än så. Och det är det som irriterar mest, att jag borde veta bättre. Jag vet vad som är bäst för mig och ändå gör jag något annat. Nu är det dags. Kugghjulen i huvet jobbar för fullt och en plan håller på att arbetas fram.
Det var på tiden!
/emma.
Ringde Anna (som kommer imorgon - weii!) för att lätta mitt hjärta och förska få ordning på "saker och ting". Ärligt så är jag nog lite sur på mig själv egentligen. Sur och sur, men irriterad liksom. Svårt att förklara. Nu har "nån" en plan och gjort slag i saken, det är osäkert, men ändå ett steg i den riktningen. Men jag då? Var är jag med i bilden? Har nån tänkt på det? Varför sa du inte det till mig? Okej, det är nu det kommer - jag är lite sné på mig själv. Varför gör inte jag de valen jag egentligen vill göra, utan väntar på att det ska komma från annat håll. Jag blir irriterad för att jag inte tänkte på mig själv först och att jag bara väntar på att någon ska ta beslutet åt mig. Det sårar mig om jag ska vara ärlig. Men jag förstår, jag vill inte säga något om det, eller stå i vägen. För omvänt vill jag inte att någon ska "stå i vägen" för mig och det jag vill uträtta här i världen. Men ändå är det så. Jag gör det till det, ingen annan har sagt något om det eller beter sig som om jag inte får göra vad jag vill eller göra mina val. Kruxet är att det är JAG som gör det till det. Gaah. It don't make sense. Det svider. Är det här sista ordet och sen är det inget mer? Det är ju det jag inte vill. Det svider och det gör ont. Fan. Varför ska jag göra det så komplicerat för mig själv?
Ibland är det knepigt, ibland är det svårt.
Då behövs din hand att hålla hårt.
Men var tog du vägen?
Skulle inte du vara där i alla lägen?
Med stolteheten står jag ensam kvar
Och inget är som det nånsin var
Fan, det är inte rätt
Skulle inte livet vara lätt?
Då behövs din hand att hålla hårt.
Men var tog du vägen?
Skulle inte du vara där i alla lägen?
Med stolteheten står jag ensam kvar
Och inget är som det nånsin var
Fan, det är inte rätt
Skulle inte livet vara lätt?
Jaha. Då blev det en dikt mitt i allt också. Nej. Jag ska släppa detta för en stund nu. Jag kan verkligen få till de mest galna takar när jag väl kommer igång. Men känner jag som jag gör, är det väl inget att förneka? Tänk på mig då! Jag tänker ju på dig... Men nu ska jag sluta med det, i alla fall när det gäller framtiden. Jag kan inte hålla på så här. Fan, Emma. Du är smartare än så. Och det är det som irriterar mest, att jag borde veta bättre. Jag vet vad som är bäst för mig och ändå gör jag något annat. Nu är det dags. Kugghjulen i huvet jobbar för fullt och en plan håller på att arbetas fram.
Det var på tiden!
/emma.
Fina kommentarer
Trackback