Jag blir nervös. Framtidsplaner. Stort ord med stor betydelse. Jag och David. David och jag. Vi.

När framtiden kommer på tal är det kittlande nervöst, alltså mest på ett bra sätt. Jag älskar egentligen att prata om det men vet inte riktigt var jag ska ta vägen eller vad jag ska säga. Sen vågar jag kanske inte tro det heller. Tänk om jag tror på det och det inte händer? Då blir jag ledsen. Men nu ska jag inte vara sån, så ska det nämligen inte bli! I alla fall. Älskar när David säger de där sakerna som inte händer imorgon eller om en månad, utan kanske om några år. Det behöver ju inte heller vara stora saker, utan även de där små sakerna. De stora sakerna är självklart mer nervösa än de små... Men varför blir jag just nervös då? Eller som David sa igår att jag får "Stora skälvan". (hehe) Men det är så stort liksom! Samtigt är jag nog rädd för att jag kommer vilja allt "det där" tidigare än jag tänkt, tidigare än jag planerat, tidigare än jag borde osv. I samma stund känner jag också att jag inte vill vänta så länge ändå, så det är minst sagt rörigt i tankarna och det är väl det där såkallade förnuftet jag ska försöka lyssna till... Eller? Herregud. Så det är med blandad tjusning och svårt att hålla tillbaka ett leende när ordet "framtid" uttrycks. För visst är det spännande! Okej, nu ska jag sluta. ;)

Allt har sin tid och framtiden är vår.