Jag är väldigt svag för fjärilar. Jag har alltid fascinerats av de färgglada små fladdrande varelserna... Ett tag var jag nära att åka ner till Göteborg och göra en tatoo med en fjäril. Funderar på den än idag, men jag vet inte. Den kommer ju sitta där resten av livet och då kan man inte ångra sig! Var skulle den sitta? Man vill ju visa den samtidigt som vill kunna dölja den... Kanske ett hjärta? Hum.. Tåls att tänka på!

Fjärilar är också något jag förknippar med sommar och värme, när man ser en gul liten citronfjäril - ja då vet man att sommaren är nära. Som när jag var i Uppsala senast, i julas närmare bestämt. Oj, det var ett tag sen! Kanske dags att åka och hälsa på lillebror Rasmus... Han är säkert 1,40 lång, kan rabbla åttans gångertabell och övningskör med pappa till jobbet numera, trekvartsår gammal... Det går ju så himla fort när de små krabaterna växer! Ehh.. I alla fall, det jag skulle komma till var att på Kalkonmiddagen hos farmor och farfar på juldagen flög det omkring en fjäril när vi satt och åt. Är inte det ganska skumt? En fjäril mitt i vintern, på juldagen, som flyger omkring, förrvirrat och undrar var sommaren har tagit vägen? Fjärilen flög runt våra huvuden hela den kvällen och man fick passa sig så den inte damp ner på tallriken... Den fick mig om något att längta mer efter sommaren!