Utmaningen för dagen var en så kallad löneförhandling. Kul och vilken möjlighet tycker många, rena terrorn tycker jag. Det gick inte som jag ville och när "deras" förslag på lön kom upp sa jag inte emot och sa varför jag skulle ha högre lön... Kaos. Jag blev stum och visste inte vad jag skulle säga. Jag börja till och med gråta, okontrollerat. Pinsamt. Och jag känner mig förnedrad, det är nog det värsta av allt. Och jag tänker fan aldrig göra om det där (inte inom en snar framtid i alla fall)! Jag blir grymt ledsen bara jag tänker på det... Jag har ingen dålig lön så för att vara i min ålder och vaa "grön" i arbetslivet. Men det är själva grejen, jag kunde inte säga att jag är grym och att jag minsann ska ha mer än så. Jag hade hjärtklappning från första stund och det kändes som om jag rodnade konstant och jag kan inte rodna. Från och med nu ska jag anteckna vart enda liten grej jag gör och visa att jag minsann inte är "bra" utan TOPPEN! Ta. Mig. Fan.

Denna dagen var lätt en av de sämsta hitills. Eller är det ett tecken från någon/något där upp (kosmos?) att jag ska ta en annan väg, göra en usväng, tänka om och byta riktning? Det är mycket sånna tankar som rör sig i mitt huvut just nu, den senaste tiden, när det gäller allt i mitt liv, vad vill jag göra, vad som är rätt för mig, hur ska jag uppnå mina mål? Jag är (vanligtvis) en positiv person och jag tror att jag (och alla andra människor) har massor med möjligheter att göra det jag vill här i livet.

Kanske var denna dag en hint?! För visst vill jag inte stanna kvar i ekorrhjulet, det är bara en fråga om när jag jag vill hoppa av.