En bortglömd morgonrock. Nej föresten, inte direkt bortglömd men för tillfället bara inte där.

När jag stod där på vinden och rotade bland alla mina saker kändes allt lite avlägset. Det var saker från ett annat liv, en annan tid och en helt annan människas prylar. Har jag levt det livet? Har jag använt de här sakerna? Ätit på de tallrikarna, sovit i de lakanen och läst de böckerna? Det känns så långt borta, som ett annat liv jag nu begrundade på avstånd. De luktade annorlunda, kändes på ett annat sätt under fingrarna, det kändes gammalt.

Vem var den där personen som bodde i Strömstad under alla de åren? Speciellt de tre sista åren, när jag bodde själv i olika små lägenheter, gick i skolan, umgicks med kompisar, pojkvänner och undrade vad jag skulle göra när det hela var slut. Över. Finito. Var det så här livet skulle vara? Skulle jag bo i den där lilla staden och nöja mig med det, hur länge då? Skulle jag vara tvungen att reda mig själv efter gymnasiets slut, skaffa ett bättre jobb och se över mitt eget hus? Var jag så ensam, utsatt för väder och vind utan riktiga, stabila väggar som skydd? Det kändes åtminstone så.

Trots de, utåt sett, skydd jag samlat på mig, som pojkvänner, fasader eller vad det nu kunde vara, var jag inte alls säker. Jag hade aldrig känt mig mer osäker i mitt liv. Hur fina vänner man än har kan de inte hålla en över ytan längre stunder. Vad behöver man då? Kärleksrelationer? Åtminstone trodde jag det och höll mig fast vid någon jag egentligen inte kände eller var sådär riktigt kär i. Tragiskt men sant. Det var fina personer, men ingen fick någonsin grepp om mig eller mitt hjärta. Tidigare, inte lika fina, erfarenheter skyddade mig från att låta någon komma riktigt nära. Det skedda undermedvetet och instinktivt. Jag kunde kanske ses som känslokall och känslomässigt frånstötande, men det var mitt sätt att klara mig helskinnad. Människan fungerar så, jag fungerar så, att har man blivit sårad, utelämnad, försökt igen men fått kalla handen en gång för mycket, lär man sig att aldrig mer blotta strupen eller sina känslor. Jag antar att det var det som speglade mina relationer de tre åren. Ingen kom mig riktigt nära, jag kände en inbillad trygghet och höll fast vid den känslan tills det inte gick att fejka längre. Då var det dags att byta, släppa det som var och gå vidare. Egentligen kom jag ingenstans alls och det var väl det som sved. Jag försökte väl undgå mig själv och slippa känna efter för att klara mig. För visst är det lätt att fly. Men någon gång hinner man ifatt sig själv och då hjälper det inte att springa.

Jag tycker om att vara själv, med mig själv kan jag ju göra precis det jag känner för. Bara för att jag gärna är själv betyder inte det att jag är osocial, tvärtom. Jag har många fina vänner runt om kring mig. Jag hade många vänner under min gymnasietid, några som var närmare än andra. Jag minns t ex alla de stunder när jag och Sara stod i matbutiken för att välja middag och lämplig efterrätt till kvällen, vi hade alltid samma problem med att välja vad vi skulle äta. Vi skulle säkert plugga till ett prov, men ofta flöt samtalen in på annat. Killar, kläder, jobbiga familjer och drömmar att förverkliga… Sådana minnen minns jag gärna och med ett leende på läpparna. Vad är man utan sina vänner?

Trots de ypperligt fina vännerna så behöver man något mer. Sig själv. Visst har man hört det många gånger förr, att man måste jobba på det allra närmaste och bli trygg i sig själv innan man kan gå vidare. Men hur svårt är inte det? Samtidigt borde det ju vara lätt, man borde ju känna sig själv bättre än någon annan. Vad är man rädd för? Gömmer det sig något långt in som man inte vågar se för vad det verkligen är. Vågar man inte stå för dem man är? Alla dessa ”jag vet inte” eller ”kanske” osv. Vad speglar det om inte osäkerhet. Jag behöver mer tid på mig att tänka. Tänka om. Men tänk om du inte gillar den jag verkligen är då? Vad har det med saken att göra! Jag är den jag är, jag tycker som jag tycker och känner som jag känner. Varför värdesätter jag det inte så mycket som jag borde. Borde inte jag bry mig om vad jag själv vill mer än någon annan? Utan att vara självisk alltså. Och hur ska någon annan veta vad jag vill om jag inte säger något. Helt ologiskt. Det säger sig självt. Så vad tusan håller jag på med? Fasoner. Skärpning. Men… Det är inte så lätt! Är det någon som tycker det? Jag undrar jag.

När jag hittade den där rosa morgonrocken i röran på vinden kändes det långt där inne. Vissa dagar bodde jag i den där morgonrocken, jag läste böcker i den, satt framför tvn i den, åt frukost i den… Allt. Den morgonrocken har varit med en hel del. Jag har varit utan den sen jag flyttade från Strömstad och det är snart två år sedan. Det var två år sedan jag packade ner mitt liv i kartonger för tredje gången under de tre åren. Jag kommer ihåg att jag grät. Det var skitjobbigt rent ut sagt. Det kändes som om jag svek mig själv. Jag fick bara med bråkdelen av mitt liv till Stockholm. Eller i alla fall det jag trodde var mitt liv. Det jag trodde var ett liv. Jag ångrar inte mina år när jag bodde själv i Strömstad, jag ville det och det valet står jag för. Jag känner att jag har kommit längre dessa två år i Stockholm än de tre åren i Strömstad. Utvecklas man mer och lättare med familjen närmare? Eller har jag närmat mig det man kan kalla att ”lära känna sig själv”? Jag vet inte om jag någonsin kommer finna svaren på alla mina frågor. Men jag vet i alla fall att min rosa morgonrock får följa med mig tillbaka till Stockholm. Jag ska tvätta den, få den att lukta gott igen, lukta som jag, och inte gammal vind, den ska bli en del av mitt nya liv och inte längre vara bortglömd.

***

Ta det för vad det är, mina tankar. När jag väl kommer i kontakt med gammla minnen är det svårt att sätta punkt för tankarna. Då är det skönt att skriva. Som för att släppa det och gå vidare. Som meditation. Allt detta på grund av en rosa morgonrock. Jag kan inte mer än förundras över mig själv.

/emma.