När det gäller det här säger jag "nej" för en stund framöver. Alla dessa lägenhetstankar har gjort mig förtvivlad och ledsen istället för upprymd och glad. Det ska inte kännas obehagligt eller som om man har 345 knutar i magen. Det ska inte kännas fel och jobbigt, det ska kännas bra. Man ska fira att man spenderar den där miljonen, inte sörja den. Jag lyssnar på "alla andra" istället för mig själv. Att jag borde gör si eller göra så, att man i min ålder ska tycka så osv. Tyvärr biter alla de där rösterna från omgivningen ganska bra och min engen röst försvinner någonstans långt där inne, dit jag inte alltid hittar själv. Man säger att man ska lita på magkänslan och nu ska jag lita på min. Jag ska inte köpa en lägenhet nu, tajmingen är fel och jag har inte bråttom som jag får mig själv att tro. Jag har redan bott själv i tre år och vem har det vid 16-17 års ålder? Inte många. Så jag ligger inte efter även om jag själv känner det så, jag ligger före, före mig själv... Man ska inte jämföra sig med andra och kämpa i andras strider, vinna andras lopp eller tro att alla strävar mot samma sak. Varför ska jag jämföra mig med andra när det är bara är mig själv jag rår över? Nej precis.

Nu ska jag släppa det här, gå vidare och känna alla 345 knutarna i magen lösas upp och försvinna. Jag ska inte stressa mig själv och skynda på saker som inte behöver hända än. Framtiden som sagt, den finns där och allt kommer ske i sin takt, i min takt, när jag väl är redo för det.