Igår var det fullt upp kan jag säga. Mamma och jag åkte till Norrköping vid 13-tiden och vi kände oss lagom stressade när Annas mamma ringt och sagt att det var snökaos. Den lilla detaljen att mamma har dubbfriadäck gjorde oss inte mindre stressade... Solen sken i Sthlm och en bra bit ner mot Norrköping, mamma och jag undrade just var den där så kallade "snöstormen" skulle vara, när en vägg dyker upp. Tre mil innan Norrköping kommer alla snöflingor, minusgrader och alla kör i 70 på motorvägen efter varandra - ingen vågar köra om. Det var en bil som krockat också, så bara det gjorde alla mer försiktiga. Hua. Riktigt läskigt att se en helt ihoptryckt bil stå mitt på motorvägen...

Väl framme i det insnöade Norrköping parkerar vi bilen och går till Homeopaten. Jag var faktiskt lite nervös, hur ska det här gå? Vad kommer hända? Vad kommer han att fråga? Ja. För att göra en lång historia kort kan jag säga att i homeopati går man på det psykologiska och ger en "alternativ medicin" som sedan botar sjukdomen och inte bara symtomen som vanligt penicilin eller kortison gör. Det är naturligt extrakt från blommor, växter och så, som sprutas på små piller, det kan också tas i form av droppar, eller piller varje dag. Jag fick två små rör med "pärlsocker" med någonting på som jag sög på i går kväll och i morse. Detta är verkligen intressant och jag vet inte så mycket om det, men jag är inte rädd för att testa. Jag tog en broschyr hos honom igår där massor med folk berättar om sina tidigare problem som Homeopati har fixat. Då tänker man kanske "det är nog bara skräll, man får säkert bara sockerpiller och så blir man bra för att man tror på det" Då har jag mitt motargument: Det funkar även på djur! Och djur vet ju inte ens om att de får i sig nåt piller eller så i maten, och de har inte samma tanemönster som vi människor. Hur ska de kunna tro att ett sockerpiller gör dem bättre när de inte ens vet om att det äter ett?! Jag ska dit om fem veckor igen - spännande!

När vi var klara där skulle vi åka till söta Anna och hennes mamma för ett glatt återseende :) Kruxet var att få fram bilen, det var inte lite snö som hade fallit, och vi gled i stort sett bara in i en parkeringsficka när vi skulle parkera. Tur att det var två luckor brevid varandra.. Vi fick hjälp av en liten tjej att putta på bilen, men det gick inge vidare. Istället haffade vi två poliser som kunde hjälpa oss med lite snabb "putt putt" som han så fint sa på Norrköpingsdialekt. Och de lyckades ganska mycket bättre än jag på mina high heels. Du skulle ha sett mig! Höga klackar, korta bubbelknäppta jackan, skinnhandskar - pimpinetthet i ett nötskal - puttandes på en bil i meterhöga snödrivor. Kan säga att jag halkade x-antal gånger och föll pladask ner på ansiktet (typ). Hahahaha. Iaf. Poliserna fick ut oss på vägen med hjälp av deras "putt putt" och vi rullade sakta hem till Anna. Det var sånna köer och överallt slirade bilarna omkring och hoppades få grepp med däcken innan det blev rött igen eller nästa bil ville komma fram. Tillslut fick jag äntligen träffa Anna igen! Vilken lycka :) Tyvärr hade vi inte ungefär en månad på oss att updatera oss om allting, snarare några timmar... Så vi bokade in nästa helg! Inte nu i helgen, men nästa helg kommer hon! Ja ja, yes yes, oj va roligt! Kanske blir det så att vi drar ihop det till lite party på fredag, softa och snacka på lördag och shoppa på söndag?! Visst låter det bra! Om det är fint väder drar jag ut henne på promenad till Långängen :) Var var jag? Jo, vi snackade lite, åt god mat och sen undrade Annas mamma om vi var sugna på våfflor?! Ja juste, det var ju våffeldagen igår! Why not liksom? Så jag käka våfflor för kung och fosterland, kände mig allt annat än liten och smal efter det kan jag säga ;) Men gott var det!

En liten rolig sak som inträffade ständigt igår var att så fort jag berättade något sa Anna "Mm jag vet" eller "Jag läste det!" eller "Jag såg det!". Där mina vänner, har vi en trogen läsare av min blogg. Hon har alltså stenkoll på mig och jag ligger verkligen efter när det gäller henne om jag säger så. Haha. Men vissa hemligheter vet hon dock inte... Mohahaha. För jag skriver ju inte riktigt allt här. Lite måste jag ju hålla för sig själv... Så man kan berätta det senare ;)

Kl 21 igår kväll bestämmde mamma och jag oss för att det var hög tid att åka hem. Äventyret hem började redan på parkeringen, då jag ännu en gång fick ställa mig och putta ut bilen ur en parkeringsfickan. Herregud. Med samma high heels, skinnhandskar och pimpinetta jacka, står jag där framför bilen med händerna på motorhuven och försöker rubba bilskrället. Haha. Fy vad jag skrattade. Mamma skrattade. Och jag skrattade mer. Tillslut får jag bilen i gungning, men det hjälper inte så mycket. Jag står och puttar och mamma sitter i bilen och lutar sig fram och tillbaka för att hjälpa till. Hahaha. Då halkar jag igen och ramlar raklång ner i snön. Haha. Då kommer det någon och frågar om vi behöver hjälp. Hahahaha. "Ja tack, det går inte så bra med högklackat" fnissar jag fånigt. Då, med lite manlig hjälp, kunde vi putta ut bilen och köra i väg hem mot Sthlm.

Vilken dag! Från gråt (grät som aldrig förr hos Homeopaten, när man tar upp allt jobbigt) till as-garv inom loppet av några timmar. Bara det får en att älska livet :)

Hoppas din våffeldag var lika lovely! Nu är det en ny dag att ta tillvara på - njut av den med! Det ska jag! Juste, D ska komma hem till mig ikväll, vi ska äta Emils mat (det är hans mat-dag) och bara kosa oss (som man säger på Norsk)... Mm ännu mer lovely! ♥

Puss!