Det där med att röja och rensa på rummet i röran har jag skjutit upp sen jag kom hem. Jag har precis kollat klart på filmen The pianist och jag är helt stum. Den handlar om en man vars passion i livet är att spela piano, berättelsen (som också är sann) äger rum i Warszawa under förintelsen. Det är verkligen så grymt och omänskligt. Det finns inga ord som kan beskriva hur overkligt hemskt det kan ha varit. Därför är jag stum. Filmen var otroligt verklig och väldigt gripande. Jag fick se "hans" berättelse. Filmen är baserad på en pianists liv, allt det han fick uppleva under alla år med död, svält, krig och förintelse och hur hans räddning blev en Tysk soldat, som hörde honom spela piano och därefter gav honom mat och kläder. Denna filmen fångade mig. Trots att jag trodde mig veta att jag sett det som går att se när det gäller förintelsen. Jag hade fel. Oavsett hur många gånger man får höra saker om förintelsen kommer den vara lika hemsk som första gången man läste eller såg dokumentärer om den. Man kan inte glömma det hemska som hänt och man kan aldrig förstå hur de stackars människorna hade det. Det går inte. Men vi kan tänka på det, vi kan försöka att att möjligtvis tänka oss hur det kan ha varit och som nu, genom att se den här filmen, verkligen känna för alla som fick gå igenom det. Jag fick upp mina ögon igen, jag trodde jag sett allt, men det hade jag inte, långt igrån, detta är bara ännu en bit av det hemska som skett. Det var verkligen en bra film, en hemsk film, en sån där film som får en att förstå hur jäkla bra man egentligen har det.

Med glädje ska jag nu städa min garderob... Det är nästan så man skäms.