Mamma säger att jag är stark och att jag till och med är starkare än hon. Ibland tror jag henne verkligen och andra gånger känner jag mig mest som världens minsta lilla kryp. Just nu känner jag mig stark och relativt resistent mot det mesta, samtidigt är det väldigt nära att brista. Men i går kände jag mig liten och sårbar (har det med mörker, natt och kyla att göra?), vilket jag egentligen under ytan är hela tiden, jag döljer det bara med mitt yttre. Jag vill inte vara rädd, rädd för att bli sårad, rädd för att vara rädd, rädd för att vara stark, rädd för att vara ensam, rädd för att leva...

Hur kan jag förklara? Egentligen förklarar jag jäkligt bra (mamma säger det) vad jag känner och tycker, men varför fick jag inte fram ett ord i går? Eller jo, tillslut gick det, men det kanske inte var allt och det kom kanske i fel ordning...

Jag är rädd för att du vill ha den där personen som är glad och som alltid skrattar och nu är jag inte den personen för stunden. Man har ju många sidor och personligheter och vem jag är egentligen vet jag inte - det är mitt stora problem. Just nu visar det sig en annan person än den jag visade först och den tror jag inte gillas, den är inte lika rolig. Då blir jag osäker. Jag är osäker i ett nötskal.

Nu ska jag försöka dra upp mungiporna - för det är väl det jag ska?