Den här morgonen var en sån där morgon när allt bara vill gå fel och inte funka. Jag hade ca 1000 saker att göra innan jag kunde gå till jobbet, och ingen av dem krävde direkt lite tid, utan snarare mycket tid och en hel del tankefunktion. Jag skulle för det första göra matlåda till lunchen idag (grilladkyckling och sallad med en majonäs och örtsås), sen skulle jag ju få i mig frukost också (två kokta hackade ägg med majonäs och lite smör och ½ paket bacon) Jag skulle också komma ihåg att plocka med mig de frysta kräftorna till jobbet eftersom jag ska till David i kväll och inte hinner hem i morgon mellan jobbet och skaldjursaftonen på jobbet (Skaldjursaftonen är direkt efter jobbet på jobbet). Sen ska jag ju träna imorgon på lunchen, Core, vilket betyder att jag även skulle släpa på träningskläderna till jobbet. Jag skulle också komma ihåg att ta med ett kokt ägg, avocado och makrill i tomatsås till mellanmål, hinner ju som sagt inte hem mellan varven... Jisses. På detta skulle jag även packa ner kläder för imorgon, necessärerna, sminket och gud vet allt, för min övernattning hos David. Allt detta sker under en enorm tidspress (att gräddfilen gått ut och att jag inte upptäcker det förns jag hällt den över min halvfärdiga ört-majonässås var varken bra eller välplanerat.) och till råga på allt har jag duschat och tvättat håret vilket kräver seriös föning och formning i minst tio minuter. Att jag inte vet vad jag ska ta på mig för dagen är också ett bekymmer. Trots detta kom jag iväg hemifrån i tid (hör och häpna) med allt jag behövde (tror jag) och att det i princip spöregnade när jag öppnade dörren var väl bara det som saknades. Jag meckar ytterst omständigt upp paraplyt ur väskan (har också en stor papp(såklart!)påse med gympakläder och övernattningsgrejerna, en plastpåse med 1kg kräftor, en påse till med matlådan, ägget och avocadon som riskerar att bli mos + handväskan med sitt innehåll.) Det är inte lite jag har att bära på och att det blåser från olika håll hela tiden gör det hela inte direkt lättare att styra paraplyt så det inte går sönder. Jag är faktiskt redo att explodera bara några meter hemifrån, och då börjar det regna ännu mer! Och blåsa. Såklart. Hela vägen uppfylls jag av irriterade tankar och jag är faktiskt vid bristningsgränsen hela promenaden på tio minuter till jobbet, konkandes på alla prylar och paraplyet som inte vill lyda. Precis innan jag kommer innanför dörrarna till jobbet tänker jag "säger någon något dumt till mig nu så får jag ett utbrott! Jag skämtar inte." Nu hände det som tur var inte, så alla slapp mitt raseriutbrott.

Nu sitter jag här och torkar långsamt. Det vi har lärt oss idag är att man inte alltid kan ha bra dagar, och att början på dagen kan avgöra hur resten av dagen kommer bli, sorgfri eller bara helt fel. Slutet gott allting gott.