Jag trodde att jag inte har saknat det, men nu slog det mig att jag visst har saknat det. Jag har inte haft någon semester i sommar och tills nu har det varit okej. Jag har till och med tyckt att det varit skönt (lider med de stackrarna som kommer tillbaka från semestern nu och tycker det är riktigt segt att gå upp tidigt på mornarna). Men nu råkade jag se bilder på glittrande vatten, soledgångar, tår i sanden, svala kläder och picknickfiltar. Jag skulle nog ge nästan vad som helst för några stillsamma dagar på västkusten. Jag skulle kunna bo i en liten sjöbod med en stor dörr ut mot havet...


På morgonen när man vaknar av att solen skiner in genom fönstret sträcker man på sig innan man sakta sätter sig upp på sängkanten och sticker fötterna i tofflorna. Man går sakta till dörren för att öppna den och titta ut över havet. Man tar ett extra djupt andetag och känner den salta, lite fuktiga luften mot ansiktet.

Frukosten består av en nybakad fralla från bageriet tio minuters cykeltur bort och en kopp rykande varmt kaffe. Helst smuttar man på kaffet och knaprar på brödet sittandes på bryggkanten med fötterna dinglandes över vattenytan.

Resten av dagen är mest som en dimma, man gör inte direkt någonting. Man läser en god bok, löser ett korsord, riktar ansiktet mot solen och känner värmen från solstrålarna, doppar tårna i vattnet för att känna om det är varmt nog för att doppa hela kroppen, får sig många goda skratt, slumrar till i skuggan och dricker saft med sugrör.

När kvällen närmar sig brer man ut en filt på en klippa och dukar upp en enkel middag. Helst ska den bestå av färska räkor, aioli och baguette. Man bryter bitar av baguetten doppar den i aiolin och lägger sen på några skalade räkor, man tar en stor tugga och njuter av smakupplevelsen. Blir man törstig gör sig päroncider utan alkohol susen. Allt detta gör man utan att ta blicken från solen som sakta är på väg ner i havet, långt bort i horisonten.