När det gäller mig själv har jag ett återkommande problem, jag vet inte vad jag vill. Emellanåt vet jag precis vad jag vill men vågar bara inte säga det, antligen för att jag inte vågar eller för att någon ska tycka att jag är något som jag egentligen inte är. Flummigt? Oja. Det blir väldigt flummigt när man inte vet något. Speciellt när man inte vet vem man själv är.

Okej, det är inte helt sant. Jag vet saker, jag vet massor faktiskt. Jag vet vad jag inte vill, jag vet vad jag vill säga, jag vet vad jag vill göra, men jag vet bara inte hur jag ska få fram det. Som en konflikträdd person skyr man alla typer av konflikter, eller känslor. Det behöver inte handla om att någon kanske blir ledsen eller att det blir en upprörd stämmning, att man bråkar (vilket jag avskyr) utan också de fina sakerna man kan känna. Oavsett om jag känner glädje, sorg eller illska kan jag inte riktigt ta hand om det och vet inte var jag ska ta vägen. Det är läskigt att känna sig berörd, av både fina (kärlek) och upprörda känslor. Jag vill bara att alla ska "tycka om mig", sväljer ofta det jag själv tycker för att inte skapa en diskussion - vilken kan verka ganska mesigt. Jag är egentligen en jäkel på att argumentera och jag vet ju vad jag tycker. Men vet jag inte exakt säger jag helst inget, eller så säger jag något och så blir det fel vilket jag ser som ett nederlag mot mig själv även fast ingen annan tänkt på det. Jag tar det för personligt och är rädd för att bli uppdrörd eller ledsen, eller att någon annan skulle bli det. Hur tusan handskas man med sånt?

Vissa dagar kan jag känna mig riktigt stolt över mig själv, som t ex det här med att jag åkte hit, till Brighton, alldeles själv. Att jag bodde alldeles själv i tre år, jag åkte till Falun i två veckor och tog körkort. Jag är inte rädd för att göra något helt nytt, kanske på grund av att jag inte är helt 100 på var jag hör hemma (12 år i Uppsala, ca 6 år i Strömstad och ca 3½ år i Stockholm), jag känner att jag ändå kan göra vad jag vill. Jga är inte rotad i grund och botten och jag är inte rädd för att röra på mig. Visst, jag kan gå och tjata om något ett tag innan jag kommer till skott och verkligen gör det, men tillslut smäller det, när jag har bestämt mig så har jag bestämt mig.

Så det jag skulle behöva: Hitta mig själv, bestämma mig för vad jag vill och inte påverkas av andra för att jag är osäker. Inte hänga upp mig på vad andra tycker och tänker om mig, utan försöka fatta att det bara är jag som kan bestämma över hur jag ska vara eller hur jag vill vara. Våga ifrågasätta och ha en åsikt utan att ändra mig eller sky alla konflikter för att det är läskigt. Bli starkare.

Jag är egenligen stark, allt jag har gjort hitills i mitt liv har gjort mig till personen jag är idag, alla val jag gjort, det jag åstakommit för mig själv - allt - har gjort mig till den jag är. Och jag är stark, men ibland glömmer jag bort det och känner mig som väldens minsta, att vem som helst kan trampa på mig och att jag låter det ske. Men till vilken nytta? Jag är värd mer än så, jag ska ju vara den viktigaste personen i mitt liv. Men det är inte så jäkla lätt att ändra på sitt eget synsätt eller på ens sätt att vara.

Jag har sagt det förr och jag antar att jag får påminna mig ofta - det är dags att ändra på detta - det är dags att säga vad jag tycker och vad jag vill. Dags att jag gör mina val och skrämmer bort alla hjärnspöken. Ingen annan är inblandad, det är ju bara mig det handlar om, det är ju bara jag som kan göra något åt det. För det vill jag.

Positiv, glad och full av energi - så känner jag inte alltid, men det är sån jag är. För mig själv och min egenskull. Det finns ingen mening med att förställa sig och vara någon annan - vem tjänar på det i längden? Inte jag i alla fall.