Jag tänkte på en sak i morse när jag gick till jobbet. Att Brighton känns så avlägset nu, nästan som om det aldrig hänt. Att det mer är något som något jag drömt, att jag en gång var där men att det nu är helt overkligt och bara svaga minnen kvar. Det går så fort att glömma och sluta tänka på det helt. Klart jag tänker på det, men inte lika ofta som när jag precis kom hem. Jag vill inte glömma och jag vill komma ihåg allt. Jag vill kunna uppskatta allt jag varit med om och ta till vara på allting jag lärt mig, mycket om mig själv. Tur att man har så väldigt mycket bilder, fina vänner som finns kvar runt om i landet + allt jag skrivit här på bloggen. Ovärderligt ju. Trots att det känns lite snopet att så lätt glömma allt bra, känns det väldigt bra att vara hemma. Jag var liksom klar där, ett halvår var precis lagom och i slutet längtade jag hem. Det är verkligen en tid att minnas, som det som vi pratade om på någon av de sista lektionerna, frågan: vilken tid man vill komma tillbaka till om det hade varit möjligt. Jag sa att i så fall hade det varit tiden nu, tillbaka till Brighton, för en så härlig tillvaro kan det nog vara svårt att få igen. Inga direkt ansvar (förutom skola och sånt förstås), massa fritid, bara sig själv att ta hand om, ta det lugnt, ett halvårs semester nästan. Tänk att man fått det! Jag ångrar inte en sekund att jag åkte. Jag har lärt mig så mycket, inte bara engelska men en hel del om mig själv. Jag kom alltså inte hem med  bara en massa packning (7kg övervikt) utan också ett några snäpp bättre självförtroende och en bättre självkänsla.

Det är ovärderligt. Jag kommer aldrig att glömma. ♥