Eftersom jag svarar i telefon hela dagarna på jobbet (något mindre nu sommartid) undviker jag helst att svara i den hemma. Jag har fått erfara att det sällan är till mig ändå och när man av misstag svarar "Välkommen till Rahmqvistkoncernen" är det inte lika roligt. Inte heller om man slår nollan först för att komma ut på linjen eller när man ska ge telefonen till någon annan i huset och säger "då kopplar jag dig". Men att prata med någon man inte patat med på länge, som man bestämmer "telefon-dejt" med av en tillfällighet är ju riktigt trevligt. Det är då man kommer på hur man saknar att prata i telefon lite längre än vanligt, med någon man inte träffat på ett tag...

Jag kommer ihåg när man var yngre och pratade i flera timmar med sina bästisar eller med killen man var så kär i, så länge att hela familjen fick lida. Mitt rekord att snacka i telefon med någon ligger nog på nio timmar faktiskt - vad fan snackade vi om? - och det fick ju inte direkt mamma på toppenhumör... Man gjorde mycket knäppt när man gick i nian säger jag bara. Men visst är det lite mysigt ändå? Ja, kanske inte att snacka i nio timmar i sträck med en och samma person... Men att ringa någon man inte pratat med på ett tag, eller träffar till vardags, så man kan snacka om vad som hänt under en längre tid, uppdatera och bara snacka om inget viktigt sådär.

Det händer alltför sällan just nu, man har inte riktigt tid eller ork, alla har olika tider och scheman så det sällan stämmer överrens med ens egna planer, men när det väl händer blir man påmind och kan inte låta bli att tycka det är fint.

Så ring igen!