Såg nyss filmen med samma namn som rubriken till detta inlägg. Gud. Vad. Fin. Först trodde jag den utspelade sig "förr i tiden", typ 50-60-tal, men allt runt omkring de två huvudpersonerna var så modernt (Nintendo Wii och flat-screeniga datorer typ). De hade liksom en annan stil och ljuset i filmen var lite sådär dovt (kanske för att det var dålig kvalité då jag såg den direkt på internet) och mysigt. Älskar Summers stil. Och det var verkligen en fin, fin, fin film. Älskar killen också, Tom, han är bara för söt. Oväntad och inte alls förutsägbar som man kanske kan tro. Musiken var himla fin också.

Tror bestämt den går att se på bio nu också, för den där extra speciella känslan man inte får av en lite suddig bild på datorskärmen hemma en lördagkväll. Fast å andra sidan, filmen är lika bra för det. Om inte bättre.


Notera när hon spelar piano på hans näsa. Älskart.