Musarm och tennisarmbåge kan slänga sig i väggen - min stackars rygg gör ont efter en dags slit i lghten. Idag var första dagen jag lessnade totalt på allt vad renovering heter. Fy 17 vad segt det är! Känns som att vi ALDRIG kommer bli klara, förjäkligt. Tur att jag har en förstående pojkvän som kan ta mina mood swings och som säger att det visst kommer bli bra när det är klart. Som tur var fick vi hallen målad med den nogatiga-hasselötsbruna färgen vi ska ha där - första lagret. Andra och sista omgången färg kanske jag får dit imorgon och då är hallen klar! Ja, förutom att alla lister och dörrar ska få ett lager vit färg på sig, men iaf!

Okej, jag är sämst på att ta baby steps, jag vill vara klar nu och mitt/mina mål är lite för stort/stora med tanke på att jag inte kan göra mer än jag redan gör. Darling ska jobba på sin hemtenta samt jobba så vi ses nog inte förns till helgen så det blir jag som får måla och greja i lghten. Men inte klagar jag! Kan få bli lite som terapi kan jag tänka mig, rycka i tapeter och låta allt ta sin tid. Suck, suck. Tålamod som en gud? Typ inte alls. Jag kommer däremot sakna Darlings längd - mina 1,66 målar helst inte uppe vid taket med en pensel balanserandes på en stol... Fast, han har maskat (maskeringstejpat) taken i vardagsrummet och hallen - och en himla tur är ju det!

Fortsättning följer hörrni! Natti.