Mitt i allt igår sa älsklingen så fina saker. En sak var att jag skulle kunna flytta in hos honom (när jag förtvivlat tog upp att lägenheter är ju omöjligt (dyrt) och att det inte kommer gå.. buhäää.. typ). Då sa jag faktikt: njaa. Missförstå mig rätt. Jag vill bo med David, men inte än. Det är hans första lägenhet han får nu i höst och då är det klart han ska få njuta lite av att bo själv och inte behöva ta hänsyn till någon annan. Jag har bott själv i tre år redan så jag vet ju hur skönt det kan vara och visst, ibland blir det ju ensamt, speciellt om man är 50 mil hemifrån, men underbart är det! Jag vet inte om han sa så för att vara snäll och för att trösta mig eller om han verkligen menade det? I vilket som så vill jag spara det. Det skulle vara supermysigt och jag slår vad om att det skulle bli jättebra att bo ihop med min älskling. Men varför ha så bråttom? Om man gör allt på en gång har man inget kvar sen... Och vi har ju gott om tid på oss :) Samtidigt som ja, jag vill ju allt på en gång! Men jag tänker vara lite smart och avstå just nu, i alla fall en stund. Det är ju så skönt att ha ett eget place där man kan gå undan när man behöver/vill vara ensam. Ja, vi ska nog vara smarta en stund till jag och David. Eller vad säger du honey? Men självklart kommer jag och hälsar på, ofta :)


P.S. Vi ska gå på vinsingar på söndag och en lght kanske man har en möjlighet att "få", fin var den också! Lägenhetsvisningarna är för min del alltså och genast kommer den där knuten tillbaka i magen, den där som undrar hur fan allt ska gå ihop? Men jag vill ju samtidigt ha en egen lägenhet att sprida mina grejer i... :)